– Jag har ju inte varit utan framgång tidigare i livet, men detta hade jag aldrig kunnat ana. Det går utanpå allt jag varit med om. "Torka aldrig tårar utan handskar" har blivit en sluss till starka minnen och känslor av skuld och skam för många människor, säger Jonas Gardell, som har utsetts till månadens stockholmare i november, för att han vågar lyfta frågor som många tycker är svåra.

Jonas Gardell blickar ut genom fönstret i förlagets tjusiga hörnrum på Riddarholmen, kisar bort mot Stockholm Waterfront och Stadshuset.

"Det viktigaste jag gjort som författare"

– Jag förstår att jag just nu befinner mig i det som i framtiden kommer att anses vara det viktigaste jag gjorde som författare, säger han. Det är så lätt att tro att vi kan vår historia, men det gör vi inte. Vi bär alla på en skuld för hur de hivsmittade och aidssjuka behandlades på 1980- och 90-talet.

Författaren, dramatikern, komikern och teologie hedersdoktorn Jonas Gardell växte upp i en kristen familj i Enebyberg och romandebuterade redan som 21-åring med ”Passionsspelet”.

– Jag har skrivit sedan jag var barn, kanske framför allt för att jag hade det knepigt socialt, säger han. Det finns en urbild som återkommer i mina böcker: någon andas på ett fönster och skriver sitt namn i imman. Det där fönstret som en hinna som skiljer jaget från världen utanför. Men det är inte synd om mig, det kan också vara skönt med den positionen. Och det jag i själva verket gör är ju att vända mig bort från fönstret och skapa teater. Att berätta är min biljett till människorna.

Jonas Gardell har levt länge med berättelsen i ”Torka aldrig tårar utan handskar", som också har sänts i Sveriges Television och kommer att ges ut i ytterligare två romandelar.

– De äldsta avsnitten i boken kom till för 15 år sedan. I sex år skrev jag på heltid, delvis för att jag hade svårt att hitta formen som skulle kunna åskådliggöra ett så omfattande skeende i ett begränsat format.

– En viktig förutsättning för ”Torka aldrig tårar utan handskar" var att jag under arbetet med mina teologiska böcker upptäckte värdet av research – inte bara faktamässigt utan även språkligt, till exempel när det gäller att hitta specifika och tidstypiska termer och uttryck.

Jag såg ditt brandtal för ökad tolerans på Sergels torg i juli 2011, efter Utøya, där du kraftfullt lyfte fram människors rätt att avvika från normen, inte minst med din egen familjesituation som exempel. Var har du fått ditt mod ifrån?

– Det har nog med mitt frikyrkoarv att göra. När jag växte upp var frikyrkan inte konservativ utan faktiskt rätt radikal med ett starkt socialt patos. Solidaritet med tredje världen diskuterades mycket och jag minns till exempel att min mor gjorde en lista på saker som det var okej att hamna i fängelse för.

– Sedan kommer en del av mitt mod från punken och alternativrörelsen. Jag växte upp i en missbrukarfamilj och kunde inte vara hemma utan hängde på stan och blev våldtagen när jag var 14. Efter det blev mitt motto: ”Du har inte en chans – ta den!”. Jag hade inget att förlora. Och efter våldtäkten kom jag också snabbt ut som homosexuell. Jag bestämde mig för att jag aldrig någonsin mer skulle behöva känna mig så utsatt och hjälplös.

– Så visst, det krävs kanske ett visst mod för att vara den jag är. Jag har varit mordhotad sedan jag var 18 år. Det ingår liksom i min arbetsbeskrivning.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du växte upp?

– Då var det en mörk, liten, provinsiell stad, men det fanns till exempel inga tiggare. Jag minns att jag skrev en tonårsdikt när jag såg den förste mannen som rotade i papperskorgar i Stockholm, jag var alldeles skakad.

– I dag är stan ljusare och har vuxit gigantiskt, vilket gör att det har uppstått en sorts bykänsla runtom i Stockholm. På 1970-talet var Mariatorget det enda centrumet på Södermalm, i dag finns där fyra, fem olika centrum. Och vi har fått tiggare överallt.

Vilken är den bästa Stockholmsskildringen – förutom ”Torka aldrig tårar …”?

– Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen. Men jag tänker också på Per Hagmans ”Skugglegender”, som delvis utspelar sig i Stockholm.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Jag är en rutinmänniska av stora mått och rör mig nästan bara på Söder numera. Jag äter till exempel alltid lunch på samma ställe, och det kan jag ju inte tipsa om.

Bästa skrivplatsen i stan?

– Hemma. Alltid hemma. Jag har tre hem som jag alternerar mellan.

Bästa ståuppscenen?

– Cirkus, Vasan, Intiman och Maximteatern. Maxim är jättebra! Över femhundra i publiken och alla ser.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Något som åtminstone påminner om Operahuset i Oslo! Finns det någon som tycker att Stockholm Waterfront har satt Stockholm på kartan? Dagens arkitektur är usel och halvfeg. Jämför bara med Stadshuset som är 90 år gammalt och fortfarande utstrålar mod och pondus.

Vilka tips skulle du ge till någon som ska besöka Stockholm för första gången i vinter?

– Upplev staden i sig, inte en massa enskilda byggnader. Sök dig bort från City, ta en sväng till Odenplan, promenera Söder runt. Över huvud taget tycker jag att man ska försöka få en uppfattning om att Stockholm i själva verket är bebyggd skärgård. Sedan får man inte missa Moderna Museet eller Nationalmuseum.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Jag är som stoltast dagen för Prideparaden, som är det utan jämförelse största evenemanget på hela året. Hundratusentals människor kantar gatorna, det går som en elektrisk stöt av tolerans och lycka genom hela stan. Ofta är det påfallande många invandrarkvinnor i publiken och jag känner det så starkt: ”Vår kamp är också deras.” Prideparaden är inget mindre än en allmän manifestation av rätten att vara annorlunda och kunna förverkliga sig själv. Det kan man i Stockholm.

Vad är sämst med Stockholm?

– Den nutida arkitekturen och fixeringen vid gallerior som möjlig finansieringskälla. Vi behöver inte fler klädkedjebutiker.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Just nu är det ståuppturné runtom i landet, nästa år kommer andra och tredje delen av ”Torka aldrig tårar utan handskar” och hösten 2013 blir det en helt ny show – på Maxim – för första gången på nästan fyra år.

Därför är Jonas Gardell månadens stockholmare i november

Jonas Gardell är en aktiv stockholmare som vågar lyfta frågor som många tycker är svåra. Bland annat genom “Torka aldrig tårar utan handskar” verkar han för att minska utanförskap – nog så viktigt i en mänsklig storstad där plats ska finnas för alla.
 

Text och bild: Tomas Bannerhed.