Frisbeefantast, fysiker och rymdfarare

Som liten drömde han om att bli kartritare. 40 år senare gick han till historien som den förste svensken som med egna ögon kunde se jorden från rymden – och fascinerades av hur vacker och skiftande vår planet är. Fysikern och astronauten Christer Fuglesang är månadens stockholmare i november.

– Att bli astronaut var inget jag drömde om under uppväxten. Jag minns visserligen den första rymdpromenaden i mars 1965, men det beror nog mer på att jag fyllde år den dagen, säger Christer Fuglesang.

Att det skulle bli naturvetenskap rådde det däremot aldrig någon tvekan om. Christer Fuglesang började läsa på Kungliga tekniska högskolan, KTH, som 18-åring, disputerade sedermera i experimentell partikelfysik och blev 1991 docent vid Stockholms universitet. Året därpå antogs han till astronautkåren vid Esa, European Space Agency.

– Som fysiker hade jag tänkt att jag skulle vilja åka ut i rymden, men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till. Så dök det plötsligt upp en annons – det var 1990 – och då bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök.

Hisnande acceleration

Den 10 december 2006 fick han efterlängtad lön för mödan. Då lyfte rymdfärjan Discovery från Kennedy Space Center i Florida. Sveriges Television direktsände mitt i natten och Sverige hade fått rymdfeber nästan som på månlandningarnas tid.

– Direkt nervös var jag aldrig, säger Christer Fuglesang. Däremot hinner man tänka en del när man ligger fastspänd i flera timmar och väntar på uppskjutningen. Under accelerationen känns det rejält i kroppen, man trycks ner mot underlaget och det kan bli lite jobbigt att andas. Jag hade också en diktafon i handen, och den blev faktiskt rätt tung mot slutet.

Efter åtta minuter hade Discovery accelererat till 27.000 kilometer i timmen och gick in i jordens omloppsbana. När den dockat med den internationella rymdstationen ISS, som susar fram runt jorden på cirka 40 mils avstånd, fortsatte astronauterna med de byggnads- och monteringsarbeten som pågår löpande sedan ISS började byggas 1998. Ombord på rymdstationen bedrivs även forskning, och Christer Fuglesang genomförde till exempel en serie experiment för att utröna vilken effekt den kosmiska strålningen har på människokroppen. Det är viktig kunskap inför framtida färder bortom jordens omloppsbana.

– Det yttersta syftet med rymdverksamheten är att vi ska kunna utvidga vår livssfär och bo på andra planeter. Det är en naturlig drivkraft hos människan att utforska nya möjligheter för att komma vidare i sin utveckling.

Christer Fuglesang tror dock att det kommer att dröja 100 år innan människor kan bosätta sig på Mars.

– Åtminstone i bemärkelsen att emigrera dit och bilda familj där. Då måste det finnas syre och en atmosfär runt Mars. Det krävs en hel del forskning innan vi har åstadkommit det. Månen skulle vara enklare, men den har betydligt mindre att erbjuda. Det finns till exempel väldigt lite vatten där.

Fyra veckor i rymden

I sensomras var Christer Fuglesang ute på sin andra rymdresa och har nu tillbringat närmare fyra veckor i rymden och sammanlagt knappt 32 timmar på rymdpromenad utanför ISS.

– Det man slås av från rymden är att atmosfären ser så skör ut och att jorden är så vacker, säger han. Färgerna växlar hela tiden och på natten glimmar de stora städerna som fläckar av ljus. Men jorden verkar väldigt liten när man åker ett varv på en och en halv timme.

Stockholm såg han mest som en ljusprick om natten – dels för att Discovery inte passerade så långt norrut på sin väg runt klotet, dels för att molnen för det mesta var i vägen när han hade möjlighet att spana efter riktmärket Mälaren.

Varför ska Sverige satsa pengar på rymden?

– Det är en spjutspetsverksamhet som bidrar till att Sverige kan hålla en hög nivå inom den teknologiska industrin. Många praktiska tillämpningar kommer också till användning inom andra områden, till exempel kommunikationsteknik, klimat- och miljöfrågor och navigation.

– Dessutom ger det prestige, vi kan utöva större inflytande i olika internationella sammanhang. Det är självklart att Sverige ska vara med!

Hur ska vi få fler Stockholmsastronauter i framtiden?

– Politikerna måste satsa på rymdverksamhet. Det är avgörande om vi ska kunna öka intresset bland ungdomarna och få fler att vilja läsa teknik och naturvetenskap. Vi behöver också få fram duktiga lärare på det här området som kan inspirera eleverna. Tyvärr har läraryrket för låg status i dag för att locka de bästa.

För Christer Fuglesangs del blir det inga fler rymdfärder (”såvida inte något drastiskt inträffar”), men han har inga svårigheter att hitta motivation inför resten av sitt redan sällsynt innehållsrika yrkesliv.

– Jag har inte något lika konkret mål att uppnå längre, det är riktigt, men jag jobbar glatt vidare. Rymdverksamheten är intressant och viktig och jag hoppas kunna vara med och driva på så att vi inom en inte alltför avlägsen framtid ska kunna skicka en europé till månen och också få se fler svenskar i rymden.

Svensk mästare – i frisbee

Christer Fuglesang är född på Södersjukhuset, uppvuxen i Bromma och har fru och tre barn, varav två utflugna. Han bor i Houston i USA men planerar att flytta till Tyskland under sommaren 2010 för fortsatt arbete inom Esa. Han kommer också att behålla kontakten med KTH, intygar han.

Christer Fuglesang är inbiten djurgårdare, men de främsta egna idrottsliga meriterna har han inom frisbeesporten, där han blev svensk mästare 1978 – för övrigt i Rålambshovsparken – och också har tävlat i VM. Han är allmänt idrottsintresserad och spelar gärna tennis med sonen. Fotboll, segling och skidåkning är andra intressen, liksom läsning och schack.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du växte upp?

– Det har blivit betydligt mer kosmopolitiskt. Se bara på alla kaféer och restauranger. På 1960- och 1970-talet fanns det knappt några uteserveringar.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Jag har sett ett förslag på en sorts linbana med hängtåg som skulle kunna användas för att binda ihop utspridda arbetsplatser som KTH eller Stockholms universitet, kanske främst för att transportera studenter.

Har du något eget smultronställe i Stockholm?

– Jag gillar att gå längs 12:ans spårväg i Bromma där jag växte upp, längs stranden ner mot sjön.

Vilka tips skulle du ge till någon som besöker Stockholm för första gången?

– Vasamuseet är ett självklart besöksmål. Sedan skulle jag föreslå Gamla stan och Skansen.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Jämfört med många andra huvudstäder är Stockholm en gemytlig stad. Dessutom väldigt vacker med allt vatten och så mycket grönska. Tänk bara när isen lägger sig och man kan gå på Riddarfjärden! Stockholm är också en ren och snygg stad.

Sämst?

– Stockholm ligger efter när det gäller trafiklösningar. Man skulle ha byggt en ringled för länge sedan. Då hade vi kunnat få bort en hel del bilar från innerstaden.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Det är fortfarande mycket resande och många föreläsningar inbokade efter mina rymdresor. Annars ser jag mest fram emot vinterns skidsemester.

Därför är Christer Fuglesang månadens stockholmare

Christer Fuglesang är en stockholmare i världsklass! Genom att vara den förste stockholmaren i rymden visar han för oss andra att den som har tydliga mål och arbetar för att uppnå dem kan nå hur långt som helst.

Matematiken är hans livsluft

– Eleverna har trott på mig och mitt arbetssätt. Jag ser varje lektion som ett tillfälle att diskutera och lösa matematiska problem tillsammans. Min belöning är att få se glädjen i deras ögon. Det säger matematikläraren Attila Szabo, mottagare av Kunskapspriset 2009 och utsedd till månadens stockholmare i oktober.

Attila Szabo

– För mig handlar undervisning om att ta upp de kritiska punkter som är nödvändiga för förståelsen och om att få eleverna att skapa sin egen relation till ämnet, inte till mig som lärare. När eleverna förstår matematikens nyckelbegrepp och har lärt sig dem för sin egen skull, då har jag lyckats.

Attila Szabo har varit gymnasielärare i matematik i tio år, mestadels på S:t Eriks gymnasium. Sedan i fjol arbetar han med matematikutveckling för gymnasiet på utbildningsförvaltningen och forskar på halvtid. Kunskapspriset delas ut till ”nyskapande kunskapsspridare”, och Attila Szabo fick priset inte bara för sina insatser i klassrummet utan även för att han varit med och utvecklat den webbaserade läxhjälpen URsmart. Han har också skrivit ett flertal läroböcker och arrangerat seminarier till fromma för kollegernas fortbildning.

Attila Szabo vill göra matematiken spännande. Om eleverna känner lust och glädje lär de sig också mer. Tyst räkning tror han inte alls på, han vill uppmuntra till problemlösning genom prat.

– Som lärare behöver jag frågor. Genom att fråga visar eleverna att de är intresserade, och genom att svara på alla frågor visar jag att jag tar deras ansträngningar på allvar. Problemet med tyst räkning är att läraren hjälper den som räcker upp handen, det vill säga den som inte kan. De som däremot klarar uppgifterna får ingen återkoppling.

– För att alla ska känna sig bekräftade avslutar vi varje lektion med 15 minuters diskussion om de problem som eleverna har löst.

Större intresse utan läxor

Attila Szabo ger heller inga läxor. Han menar att det viktigaste är att få eleverna att känna förtroende för hans sätt att undervisa – och efter några veckor brukar de mycket riktigt vara djupt engagerade i matematikens underbara värld även på sin fritid.

– Genom att flytta över ansvaret på dem får jag dem att växa, förklarar Attila Szabo. Dessutom vill jag inte ta värdefull tid från undervisningen till att kontrollera om de har gjort läxan. Det hör inte hemma på gymnasiet.

Hur var det att ta emot Kunskapspriset?

– Oerhört glädjande och hedrande! Men det innebär också att jag kommer att känna en viss press under flera år framöver. Kunskapspriset är det största man kan få, och nu måste jag leva upp till de förväntningar som priset för med sig.

– Men det är verkligen roligt att Stockholms stad och utbildningsförvaltningen har satsat så mycket på matematikämnet på senare år. Det kan förhoppningsvis bidra till att ännu fler elever förknippar matematiken med lustfylld problemlösning framöver.

För Attila Szabos egen del väcktes matematikintresset redan i unga år.

– Det har alltid känts självklart. Det är matematiken som har skänkt mig mest glädje, kanske för att jag gillar problemlösning. Dessutom utgör matematiken en trygg värld, de matematiska reglerna gäller alltid och över hela jorden – samtidigt som man aldrig kan bli fullärd. Det är fascinerande.

Vilken roll har matematiken i samhället?

– Den hjälper oss att förstå världen bättre. Den är en del av vårt historiska arv och blir också mer och mer närvarande i vår vardag, till exempel när vi läser och godkänner det finstilta i ett kontrakt. Livet handlar mycket om att göra val, och det finns inget som ger så bra analysverktyg inför dessa val som matematiken.

– I skolan förser matematiken eleverna med verktyg som man behöver för att klara de övriga ämnena. Matematik uppmuntrar till strukturerat tänkande och kritiskt ifrågasättande. Samtidigt ska man kanske inte överdriva matematikens betydelse. Språk är säkert ännu viktigare i dag.

Vilket är ditt roligaste lärarminne?

– Jag hade matematik i en musikalklass där alla verkade helt ointresserade. Några år senare sökte en av tjejerna upp mig och berättade att hon läste matematik på KTH och att det var jag som hade väckt hennes intresse för ämnet. Då blir man glad!

Basketproffs i tio år

Attila Szabo bor i dag i Hässelby med sin dotter. Han är född och uppvuxen i Rumänien och Ungern och kom till Sverige 1987, då han fick proffskontrakt med Alvik Basket. Han hann med tio år som professionell basketspelare – bland annat i det rumänska landslaget – innan han valde lärarbanan. Men baskettakterna sitter i. Så sent som förra säsongen hoppade han in och spelade för sin gamla klubb i division ett.

På fritiden ägnar han sig annars helst åt – just det – matematik.

– Och lite basket blir det också. Men jag spelar helst, det är alldeles för tråkigt att titta på.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du flyttade hit?

– Jag trivdes redan från början men tycker ännu bättre om Stockholm i dag. Restaurangutbudet har ökat enormt och stan är över huvud taget mer internationell och har en helt annan mångfald.

Har du något eget smultronställe i Stockholm?

– Ängbybadet i Bromma är fint.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Kungsholmen. Det påminner i viss mån om Budapest.

Favoritförort?

– Bromma. Jag bodde länge där, det är en stadsdel som har allt.

Vilka tips skulle du ge till en Stockholmsbesökare som kommer hit för första gången?

– Promenera längs Norr Mälarstrand förbi Stadshuset till Gamla stan och fortsätt upp till Fjällgatan på Södermalm som har en fantastisk utsikt. Sedan tycker jag att man ska handla på Hötorget och ta en båttur. Skärgården måste man se – det är något unikt.

Vad är allra bäst med Stockholm som stad?

– Närheten till naturen och vattnet, oavsett var man befinner sig. Och att allt är så välordnat. Tunnelbanan går när den ska och staden är ren och snygg, belysningen fungerar och papperskorgarna töms.

Sämst?

– Det tar för lång tid att resa till och från jobbet. Stockholm borde ha bättre ringleder och fler spårvägar.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Jag ser fram emot mina fortsatta forskarstudier där vi ska undersöka det matematiska minnets roll i problemlösningen. Annars ska jag försöka ta det lite lugnare framöver, men jag måste ju också leva upp till det som Kunskapspriset förpliktigar till.

Länkar

• Kunskapspriset
• Webbmatte
• URsmart
  

Belönad för sin empati

Hon personifierar egenskaper som värme och medkänsla mer än de flesta och blev nyligen utsedd till Årets undersköterska för den professionella omtanke och kärlek hon visar de boende på Guldbröllopshemmet på Södermalm. Jaruwan Persson Bunpuckdee, månadens stockholmare i september 2009, stortrivs med sitt arbete inom demensvården – men hon drömmer om en fjärilsträdgård i Thailand.

Jaruwan Persson Bunpuckdee

– Jag känner mig stolt varje dag jag går till jobbet, säger hon. Jag lär mig så mycket av de gamla och deras livshistorier, och tiden går fort när man skrattar mycket tillsammans. Men vi gråter också tillsammans. Om någon är ledsen försöker jag sitta ner och hålla om henne en stund. Då får städningen och disken vänta.

– Det är viktigt att de dementa verkligen blir sedda även när de är ledsna, understryker Jaruwan Persson Bunpuckdee. Kommunikationen bygger inte så mycket på språket utan på fysisk och känslomässig kontakt. Om man gör ”rätt” får man belöning med en gång, de blir glada och lugna. Om man däremot är stressad blir de boende oroliga.

För några veckor sedan var Jaruwan Persson Bunpuckdee i Borgholm på Öland och tog emot utmärkelsen Årets undersköterska. I motiveringen betonas hennes djupa empati och hennes engagemang i de boendes och deras anhörigas situation.

– Tårarna rann när jag tog emot priset och fick höra motiveringen. Jag blev så rörd och lycklig! Men jag har lätt för att förstå andra människor – kanske var det därför jag fick priset. Det kan också vara en fördel att jag har en annan kulturell bakgrund. I Thailand är vi lite mer öppna mot varandra och har generellt ett mjukare sätt som kanske lämpar sig för vårdande yrken.

– Möjligen har det med religionen att göra. Buddhismen betonar ju att man ska möta andra som man själv vill bli bemött och att man alltid ska lyfta fram det positiva hos sina medmänniskor, så att ”den andre” blir sedd i varje möte.

Ville bli agronom

Jaruwan Persson Bunpuckdee har arbetat på Guldbröllopshemmets vård- och omsorgsboende vid Rosenlunds sjukhus sedan 1996.

– Jag trivs jättebra här. Huset är så vackert och vi gör väldigt mycket roligt tillsammans med de boende, bakar och sjunger – allt som får dem att känna gemenskap.

Vilket är det största ögonblicket i ditt yrkesliv?

– Efter ett missfall kom en av de boende fram och frågade varför jag var så ledsen. Det var så fint att hon såg det på mig! Jag hade inte berättat något, och inte ens mina närmaste vänner hade sett att jag mådde dåligt.

Jaruwan Persson Bunpuckdee höll på att utbilda sig till agronom i Bangkok när hon 1983 kom till Sverige som politisk flykting tillsammans med sina föräldrar och tio helsyskon. Situationen i hemlandet hade blivit alltmer otrygg för familjen. Hennes föräldrar var lärare och flera av hennes syskon hade varit politiskt aktiva redan under de studentsammandrabbningar som kulminerade hösten 1976, då militären grep makten och många studenter dödades eller flydde ut i djungeln.

– Jag minns militärkuppen väldigt tydligt, säger hon. Vi hade gömt undan alla böcker och satt hemma och lyssnade på radio. Det var mycket obehagligt.

Trots sina akademiska planer fann sig Jaruwan Persson Bunpuckdee snabbt till rätta som städare i Tensta.

– Vi tyckte att Sverige var ett fint och demokratiskt land. Och i början fick jag cykla runt och städa. Jag tyckte att det var jätteroligt!

Hon utbildade sig sedan till barnskötare och undersköterska och bor i dag med man och tre barn i Handen. Hon trivs fortfarande i Sverige men säger att det är annorlunda att bli gammal i Thailand jämfört med i Sverige.

– I Thailand tar vi hand om varandra inom familjen. Många skäms om de skulle bli tvungna att lämna sina föräldrar på ett äldreboende. I Sverige prioriterar man arbetslivet på ett helt annat sätt och blir självständig redan i 18–20-årsåldern. I Thailand bor barnbarnen ofta tillsammans med sina och mor- eller farföräldrar i många år.

Längtar efter egen mango

På fritiden tittar Jaruwan Persson Bunpuckdee gärna på när barnen spelar innebandy – när hon inte drömmer sig bort bland stadens kolonilotter. Hon är född på paradisön Koh Samui och längtar ibland tillbaka till södra Thailand.

– Jag älskar att plantera! I framtiden hoppas jag kunna bo i Thailand en del av året. Vi har köpt ett ställe där jag kan odla blommor och plantera fruktträd. Mango, papaya, cashew, banan …

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du kom hit?

– Våldet har ökat. Jag känner mig ofta rädd när jag åker hem sent från jobbet. Sedan har Stockholm blivit mer mångkulturellt. Det är en jätteskillnad – se bara på restaurangutbudet. Men jag tycker att vi borde bli bättre på att ta vara på fördelarna med ett mångkulturellt samhälle: att vara öppna och lära av varandra. Annars blir det konflikter i stället.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Rosendals trädgård på Djurgården. Och Waldemarsudde. Jag älskar havet och kan sitta där i timmar och titta ut över vattnet.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Södermalm, eftersom jag har en så fin arbetsplats där. Och Tantolunden och Eriksdal för deras koloniträdgårdar.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Fler idrottsarenor i förorten. Idrotten betyder jättemycket för integrationen. Jag skulle också vilja se fler genomtänkta demensboenden. De dementa påverkas oerhört mycket av miljön och behöver till exempel en trädgård som de enkelt kan komma ut i.

Om du skulle få besök av några som aldrig har varit i Stockholm förut?

– Då skulle vi gå på det fantastiska Vasamuseet och åka ut en tur i skärgården. Sedan skulle jag ta dem med på en promenad genom stan, gärna på kvällen. Det är så rent och fint, särskilt på sommaren med alla blommor på torgen.

Vad är bäst med Stockholm?

– Kommunikationerna, det är enkelt att åka kollektivt. Och närheten till vatten och grönska – att kunna bada mitt i stan känns helt unikt.

Sämst?

– Hemlösheten. Det skulle inte behöva finnas några tiggare i Sverige.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Vi ska vara i Thailand i fem månader i vinter och jag ser fram emot att leva ett enkelt familjeliv och plantera blommor och träd. Jag vill jobba kvar som undersköterska inom demensvården, det passar mig, men jag drömmer om att få skapa en egen fjärilsträdgård i Thailand.

Evenemang i världsklass

– Festivalen blev en succé. Själv känner jag en blandning av trötthet och eufori.

Så summerar Claes Nyberg intrycken från sin första festival som ordförande för Stockholm Pride. Årets upplaga hade heterotema och lockade cirka 35 000 besökare till Kungsträdgården, Tantolunden och Kulturhuset.

Claes Nyberg, ordförande för Stockholm Pride (Foto: Thomas Bannerhed)

Stockholm Pride har vuxit stadigt sedan de första festivalerna i slutet av 90-talet och är numera det största årligen återkommande evenemanget i Stockholm. Under årets parad kantade 350 000 människor stadens gator.

– Det är kul att Pride växer, men samtidigt får det inte bli ett självändamål, säger Claes Nyberg. Vi vill inte bli någon ny Vattenfestival. Det viktigaste för oss är att situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner kommer upp på dagordningen. Festivalen är till stora delar en mässa med workshops, seminarier och utställningar i aktuella hbt-frågor.

– Det finns alltid en risk att Pride förknippas för ensidigt med paraden. Den är viktig, men vi vill göra djupare avtryck både på samhällsnivå och i människors medvetande. Vi vill ge utrymme för att påverka lagstiftningen och uppnå en större förståelse för hbt-personers situation i samhället. Deras ställning som medborgare är en eftersatt men viktig fråga.

Festivalen arrangeras av den ideella föreningen Stockholm Pride, som med hjälp av 700 volontärer varje år ror detta jätteevenemang i land. Totalt bestod årets festival av 800 programpunkter. Heterotemat var omdiskuterat men föll enligt Claes Nyberg väldigt väl ut.

– Det kändes viktigt att få tala om normativitet på ett nytt sätt och vara kritiska mot just normer. Vad förväntas egentligen av en ”riktig” man eller kvinna i dagens samhälle? Hur ”bör” vi uppträda och förhålla oss till varandra? Vad får det för konsekvenser?

Började på 60-talet

Årets festival var den tolfte i ordningen i Stockholm, men Pride har äldre rötter än så. Det hela började med att den amerikanska gayrörelsen i slutet av 60-talet bestämde sig för att ta plats i offentligheten.

– Pride uppstod som en politisk manifestation, säger Claes Nyberg, och i Sverige har Pridefestivalen sedan starten haft en enorm betydelse som bärare av bilden av hbt-rörelsen. RFSL arbetar mer kontinuerligt med de specifika sakfrågorna och kraven, medan Pride utgör en plattform där nya frågor och breda perspektiv får genomslag, inte minst massmedialt. Det har också bidragit till en helt annan öppenhet kring hbt-frågorna i dag än för 15 år sedan.

Ditt starkaste festivalminne från i år?

– När jag skulle hålla mitt tal i Kungsträdgården inför 16 000 människor. Det var ett experiment att ha invigningen mitt i det offentliga rummet i stället för på något av våra festivalområden med inträde. Det är viktigt att vi är en öppen festival och jag upplevde att vi fick ett starkt stöd från hela publiken.

Vad betyder Pridefestivalen för hbt-rörelsen?

– Den är en fristad. Under några dagar får hbt-personer vara norm. Vi behöver inte vara rädda eller gömma någon del av vår personlighet. Festivalen blir en plattform där vi kan formulera våra politiska krav och visa våra kulturella uttryck. Sammanhållningen inom hbt-rörelsen ökar.

Och för Stockholm som stad?

– Det är en viktig politisk markering för öppenhet, respekt och mänskliga rättigheter. Pridefestivalen ger också intäkter till staden – den turismekonomiska effekten uppskattades i fjol till närmare 100 miljoner kronor – och den bidrar givetvis till att sprida bilden av Stockholm som en intressant stad där det händer nya saker, vilket i sin tur lockar fler investerare och företagare.

– Vi har också ett väldigt starkt stöd från Stockholms stad och Stockholm Visitors Board i dag, säger Claes Nyberg. Det har hänt jättemycket sedan de första festivalerna. Men det borde göras mer för unga hbt-personer. Många i den gruppen möter en tuff vardag, deras hälsa är sämre och självmordsförsöken fler. Här borde staden – och samhället i stort – kunna satsa betydligt mer. Sex- och samlevnadsundervisningen är till exempel en katastrof i många skolor.

Konsult och sångare

Claes Nyberg valdes till ordförande för Stockholm Pride i mars i år. Han satt i olika styrelser för RFSL mellan 2001 och 2008 och var även ordförande för Sveriges förenade studentkårer (SFS) i slutet av 90-talet. Claes Nyberg är född och uppvuxen i västra Stockholm och bor i dag med sambo på Södermalm. Till vardags arbetar han som utvecklings- och organisationskonsult – och sjunger mer än gärna i vokalgruppen Barbercue, som framträdde under årets Pridefestival.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du växte upp?

– Staden har mycket mer att erbjuda i dag, inte minst på kulturområdet. Det är en enorm skillnad! Men tyvärr tycker jag att man har tappat greppet om stadsplaneringen. Det har blivit byggarnas marknad snarare än medborgarnas och de visionära arkitekternas.

Vad borde man bygga i Stockholm?

– Fler profilbyggnader. Se bara på Oslo med det fantastiska operahuset, det betyder mycket för stadens attraktionskraft. I Stockholm har det blivit för stort fokus på att bara bevara det gamla.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Promenadvägen längs Årstaviken är på något sätt min bild av Stockholm med vattnet och naturen mitt i stan.

Favoritstadsdel?

– Södermalm, för den varierade befolkningen. Jag gillar klassblandningen väldigt mycket.

Vilka tips skulle du ge till en Stockholmsbesökare som aldrig har varit här förut?

– Sightseeingbåtarna är kraftigt underskattade. Ta någon av de längre turerna. Sedan är Vasamuseet vansinnigt häftigt. Avsluta dagen med att gå på någon av Stadsteaterns föreställningar. Bästa scenen i stan!

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Kulturutbudet och närheten till vattnet.

Sämst?

– Att så många nybyggnationer kännetecknas av arkitektonisk feghet.

Och framtiden för Månadens stockholmare?

– Jag tänker fortsätta som konsult, det är roligt att vara egenföretagare just nu. Och så ser jag fram emot att resa till Florida i höst för att stärka Stockholms chanser att få arrangera World Pride år 2014.

Hon håller staden ren och vacker 

Trettio sopsäckar i veckan. Det är resultatet av Nina Strömses arbete med att plocka skräp, ta ner affischer och tömma papperskorgar i Gamla stan. Hon är en av dem som bidrar till att göra Stockholm ren och vacker, och sedan i fjol är hon även utbildad Stockholmsvärd och hjälper turister och andra att hitta rätt i stan.

Nina Strömse

– Vi blir alltid väldigt vänligt bemötta. ”Tack för att du finns!” får vi ofta höra, inte minst om någon av oss har varit borta och folk verkligen förstår hur stan skulle se ut utan skräpplockare. Och då skulle de veta hur det såg ut på 1990-talet, innan vi började plocka manuellt. Tidigare städades gator och torg bara maskinellt nattetid.

Nina Strömse börjar sina tidiga arbetspass klockan fem på morgonen.

– Det är så lugnt och skönt ute på stan vid den tiden, säger hon. Trots att jag ofta är ensam har jag aldrig känt mig hotad eller blivit illa behandlad.

Nedskräpningen av parker, gator och torg kostar stockholmarna flera hundra miljoner kronor per år och staden satsar nu på att förbättra renhållningen. Bland annat har 500 nya papperskorgar satts upp sedan i fjol. Totalt finns 10.000 papperskorgar i Stockholms stad. Genom den ökade dagstädningen påminns människor också om att det man kastar eller lämnar efter sig faktiskt måste plockas upp av någon annan.

Ett 50-tal Stockholmsvärdar

Totalt finns numera ett 50-tal så kallade Stockholmsvärdar som vid sidan av att plocka skräp och tömma papperskorgar också visar vägen och informerar om olika evenemang. De känns igen på att de bär gula eller orangefärgade kläder och alltid har en sopvagn med sig.

Nina Strömse började som skräpplockare för tio år sedan och är därmed en av de mest erfarna.

– Antalet fimpar har ökat mycket sedan det blev rökförbud på krogen, säger hon. Och det är särskilt besvärligt att plocka upp dem här i Gamla stan på grund av all kullersten. Rökarna borde ta för vana att släcka sina fimpar ordentligt och kasta dem i någon papperskorg. Sedan borde naturligtvis alla restauranger sätta ut askkoppar.

– Annars är det avföring och glaskross som är jobbigast att ta hand om. Avföringen kan vi helt enkelt inte ta hand om förrän den har torkat eller frusit. Hushållssopor är också ett gissel. Många kastar dem i papperskorgarna på stan, vilket både gör att de blir fulla fort och att de lockar råttor till sig. Och när burkletarna inte stänger locket kommer fåglarna och sprider ut soporna.

Nina Strömse säger att stockholmarna själva – i alla åldrar – är betydligt värre än turisterna på att skräpa ner, och då arbetar hon ändå inte i någon av stadens parker, där problemen med picknicksopor blivit allt större. (Trafikkontoret ansvarar för att städa gator och torg, medan stadsdelsförvaltningarna sköter parker och grönområden.)

– Jag tycker att man borde prata om nedskräpningen redan i förskolan och i de tidiga skolåren, så att barnen blir medvetna om problemet, säger hon. Många dagisbarn kommer fram till oss, och då brukar jag uppmana dem att säga till alla vuxna som skräpar ner.

Nina Strömse har alltid med sig en inplastad karta så att hon kan visa vägen när turister eller andra besökare vill ha hjälp.

– Många frågar efter den smalaste gränden (Mårten Trotzigs) och efter Sveriges minsta skulptur (”Pojke som tittar på månen” på Bollhustäppan vid Finska kyrkan). Sedan får vi ofta peka ut vägen till olika butiker, särskilt Christina Schollins som verkar vara populär. Annars är det Slottet och Gamla stans kyrkor som flest frågar efter – och närmaste toalett. Dem kan jag allihop, och jag ser alltid till att ha femkronor på mig om någon skulle behöva växla.

Vad är det bästa med jobbet som skräpplockare och Stockholmsvärd?

– All fin kontakt man får med människor och att man får vara ute hela dagarna. Ibland kan det vara tungt att släpa på sopsäckar, men det positiva överväger utan tvekan!

Gillar Tantolunden och Långholmen

Nina Strömse är född och uppvuxen i Sofia på Södermalm och bor numera med sambo vid Hornstull. Hon är kontorsutbildad och jobbade i många år på restaurang innan hon efter en tids arbetslöshet började som skräpplockare i slutet av 90-talet.

– Jag var beredd att ta vad som helst, bara det var vettigt betalt. Och så upptäckte jag till min förvåning att det här med att plocka skräp var riktigt trevligt.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du växte upp?

– Jag saknar spårvagnen. På den tiden kunde man åka runt hela stan. Sedan tycker jag att man har rivit för mycket, särskilt i Klarakvarteren. Det fanns också ett annat gemyt när jag var ung. Man litade på varandra och vi låste aldrig lägenhetsdörren före klockan nio på kvällen.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Tantolunden, som vi bor alldeles intill. Bara att gå och sätta sig där med kaffe och mackor! Och Långholmen – både för baden och för att man kan sitta för sig själv och läsa en bok eller lösa korsord.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Fler bostäder. Gärna på höjden.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Jag är ju inbiten Söderbo, men jag svarar ändå Gamla stan. Här har jag närkontakt med människorna. Och så är husen så vackra!

Favoritförort?

– Jag får lappsjukan om jag kommer utanför tullarna.

Vilka tips skulle du vilja ge till en Stockholmsbesökare i sommar?

– Ställ bilen och promenera genom stan, och besök något av alla museer. Sedan måste man ta en båttur, antingen inne i stan eller i skärgården som är så otroligt vacker.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Allt vatten. Tänk att kunna bada och fiska mitt i stan.

Sämst?

– Trafiken. Jag förstår inte vad alla ska med sina bilar till. Kollektivtrafiken måste förbättras så att den verkligen blir ett alternativ för dem som i dag åker ensamma i sina bilar.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Jag ser fram emot att få visa Stockholm för mitt barnbarn. Att verkligen stanna upp och titta på alla vackra portar och fasader. Och gå och se barnfilmer, det längtar jag efter!

Viger sitt liv åt eleverna

– Jag lever för läraryrket, det är min livsuppgift. Kanske är det därför det har gått bra för mina elever. Och så är jag sträng också. Det beror nog på att min far var officer.

Det säger Sukhpreet Sabharwal, som har utsetts till månadens stockholmare i juni sedan hennes klass med nyanlända elever fått högst meritvärde av alla niorna på Rågsvedsskolan. En av eleverna, som kom till Sverige från Bangladesh för mindre än två år sedan, hade högst betyg av skolans samtliga avgångselever.

– Det var närmast en chock för alla på skolan, säger Sukhpreet Sabharwal. Och det är verkligen inte bara min förtjänst. Vi var två mentorer i klassen och jag har fått ett jättestöd av skolans svensklärare och av rektorn Annika Hedås Falk. Jag är imponerad av modersmålslärarnas kompetens, och studenterna från Läxhjälpen har varit fantastiska förebilder!

– Samtidigt är jag själv sådan att jag alltid gör mitt allra yttersta för att lyckas. En del elever kallar mig för ”jävla morsa” eller ”skolans polis”, men efteråt märker de att det gav resultat och förstår att det var för deras eget bästa. Jag har aldrig haft en elev med IG i engelska, jag börjar om med ABC och ger mig inte förrän alla är godkända.

– För mig handlar läraryrket inte om status eller pengar, det handlar om att kunna vara det där extra stödet – ungefär som en mor ger sin hand till barnet som ska lära sig gå. Och jag älskar att kunna se resultat.

Rågsvedsskolan har genomfört ett pilotprojekt där nyanlända elever i skolår 9 bildar en egen klass i stället för att integreras i övriga klasser. Modellen har varit så lyckad att den kommer att utvidgas till nästa läsår.

– Det har gjort att de känner sig trygga med varandra, säger Sukhpreet Sabharwal. Sedan beror framgången mycket på att de här eleverna var så ambitiösa. De ville inte in på individuella programmet, de var genuint intresserade av att lära sig och hade en väldigt stark drivkraft. Och vi har haft en väldigt bra relation med föräldrarna, vilket betyder mycket.

– Det är också viktigt att få eleverna att förstå att det är upp till dem själva. I Sverige behöver man inte ha rika föräldrar för att gå på Handelshögskolan eller bli läkare. Varje elev har ett eget ansvar.

”Vackraste platsen på jorden”

Sukhpreet Sabharwal kom till Sverige i september 1995, då hennes man hade fått jobb här.

– När jag gick ut från Arlanda tänkte jag att jag hade kommit till den vackraste platsen på jorden. Det regnade och var så grönt överallt. Sedan dess har jag fått många nya värderingar och utvecklats enormt som människa i Sverige.

Med sig i sitt indiska bagage hade hon oavslutade doktorandstudier i afroamerikansk litteratur och en magisterexamen i pedagogik och engelsk litteratur. Hon hade också varit gymnasielärare i engelska och SO. Efter några år tipsade en väninna henne om att hon kunde komplettera sin utbildning och bli behörig lärare även i Sverige.

Sukhpreet Sabharwal gick två år på Lärarhögskolan och arbetade i Norrtälje i fem år innan hon hösten 2008 kom till Rågsvedsskolan och en tjänst som lärare i svenska som andraspråk och engelska.

– Jag hade aldrig tänkt tanken att jobba på Rågsvedsskolan, men så fick jag syn på annonsen och tänkte att det, om något, skulle vara en riktig utmaning. Min mentor från lärarutbildningen sa: ”Klarar man Rågsvedsskolan så klarar man allt!” Det blev en extra gnista – och nu är jag så tacksam för att jag sökte och fick chansen. Det har gett mig mycket på ett personligt plan och jag brinner verkligen för att få eleverna att lyckas.

– En gång när jag går i pension hoppas jag att min insats ska kunna ha haft stor betydelse för åtminstone några av dem.

Vilken är den största utmaningen för Stockholms skolor under 10-talet?

– Att höja kunskapsnivån. Vi måste bli bättre på att tydliggöra kraven för eleverna, de ska veta precis vad som gäller för att uppnå ett visst mål eller betyg. Det fordras också lärare som är otroligt engagerade. Ska man verkligen lyckas i det här jobbet måste man viga sitt liv åt det.

”Satsa mer på förorten”

Vid sidan av läraryrket läser Sukhpreet Sabharwal mycket, helst Danielle Steel och Dan Brown eller facklitteratur om historia och politik. Hon umgås också gärna med vänner och går på teater- och musikalföreställningar.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du kom hit?

– Det har blivit mer mångkulturellt. Ica har mat från hela världen och man kan se asiatiska musikalartister på Mosebacke, vilket naturligtvis är jättepositivt.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Djurgården är det vackraste av allt – med all grönska och Skansen. Och promenaden dit längs Strandvägen.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Östermalm. Jag är väldigt förtjust i arkitekturen där, alla fina kyrkor och andra byggnader. Bland förorterna gillar jag Kista. Det känns som om det är den stadsdel som utvecklas mest i Stockholm.

Bästa Stockholmsskildringen?

– ”Mina drömmars stad” av Per Anders Fogelström. Fantastisk! Jag läste den första gången på svenska för invandrare och har sedan läst om den flera gånger. Intressant att se hur Södermalm har utvecklats sedan 1800-talet.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Fler trygga mötesplatser för ungdomar där de kan ägna sig åt spontanidrott, fika eller läsa.

Vilka tips skulle du ge till en Stockholmsbesökare i sommar?

– Promenera Strandvägen, besök museer – Vasamuseet är ett måste – och åk ut till Drottningholm. Mina indiska vänner brukar även vilja åka ut i skärgården eller ta någon färja till Tallinn eller Riga. Något sådant finns inte i Indien.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Det är en oerhört vacker och välbevarad stad, utan tvekan den vackraste huvudstaden i Europa. Dessutom har jag alltid fått ett väldigt fint bemötande här, människorna är oerhört trevliga. 

Sämst?

– Den bristande integrationen. Många nyanlända familjer från krigsdrabbade områden sitter inlåsta och traumatiserade i sina lägenheter. Staden måste satsa mer på förorten så att det inte blir för många Rågsved i Stockholm.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Jag ska fortsätta som lärare i resten av mitt arbetsliv, jag kan inte tänka mig något annat. Mitt mål är att bli lika bra på svenska som på engelska. Jag åker tillbaka till Indien varje år, men jag har kommit till Sverige och Stockholm för att stanna.

Världsunik företagsbyggare

– Stockholm erbjuder väldigt bra förutsättningar för innovativa tillväxtföretag. De flesta andra regioner i världen ligger ljusår efter till exempel när det gäller utbyggnaden av e-tjänster och bredbandsnät.
Det säger Pär Hedberg, som har utsetts till Månadens stockholmare för sitt framgångsrika arbete som vd för Sting, Stockholm Innovation & Growth, i Kista.

Pär Hedberg

– Det är också väldigt positivt, inte minst från marknadsföringssynpunkt, att Stockholm nyligen har utsetts till världens mest IT-intelligenta stad och Europas miljöhuvudstad 2010. Det gör det lättare för oss att attrahera ännu fler investerare.

Sting startade våren 2002 – då som Kista Innovation & Growth – och har i dag tio anställda. Företaget hjälper innovatörer och entreprenörer att bygga framtidens teknikbaserade exportföretag. Receptet heter ”rätt stöd, rätt finansiering och rätt nätverk”.

– Genom omfattande rådgivning av erfarna affärscoacher ger vi våra företag förutsättningar att nå marknaden snabbare än konkurrenterna, säger Pär Hedberg. Vi satsar på affärsidéer som har en stor internationell potential och arbetar främst inom områdena kommunikationsteknik, medicinsk teknik och energi- och miljöteknik.

Och resultaten har inte låtit vänta på sig. Sedan starten har Sting antagit 58 projekt eller bolag (av totalt 738 utvärderade). De 54 som fortfarande är aktiva har sammanlagt 360 anställda och omsatte i fjol 198 miljoner kronor. Ett lyckat exempel är teknikföretaget Replisaurus, som har utvecklat en ny metod för elektrokemisk mönsterkopiering för halvledarkretsar. Företaget antogs till Sting år 2003 och har i dag 80 anställda och flera internationella investerare i ryggen.

Bidrar till utvecklingen av tolv nya bolag varje år

Pär Hedberg hade 20 års erfarenhet som vd för olika teknikföretag när han i IT-kraschens kölvatten blev tillfrågad av Stings ägare Electrum om han ville hjälpa till att skapa fler tillväxtföretag i Kista.

– Stockholms stad och Kungliga tekniska högskolan (KTH) hade bestämt sig för att göra något åt det som då var ett slitet industriområde. De tog fram en vision för den nya vetenskapsstaden, Kista Science City, som i dag rymmer över 500 branschföretag med omkring 20.000 anställda inom informations- och kommunikationsteknikområdet.

Sting samarbetar med bland andra KTH och Karolinska institutet och finansieras dels med offentliga medel (bland annat från Stockholms stad), dels av privata investerare. Målet är att årligen bidra till utvecklingen av tolv nya tillväxtbolag inom tekniksektorn – företag som om ett antal år förhoppningsvis har i genomsnitt 30-40 anställda.

– Jag satte upp det här målet 2001 och begrep då nog inte själv hur tufft det var, säger Pär Hedberg. Men i fjol nådde vi målet för första gången, och det ser ut som om vi kommer att lyckas med det även i år.

Sting beskrivs ibland som världsunikt, vilket den annars lågmälde vd:n inte kan annat än instämma i.

– Det finns faktiskt inte många företag som kommer i närheten av vårt heltäckande system. Vi har byggt upp ett ”ekosystem” med alla komponenter som är nödvändiga för att skapa tillväxt och nå ut på den internationella marknaden.

– Men det är en stor nackdel att Sverige har så liten hemmamarknad. Våra företag måste komma ut i världen snabbare än konkurrenterna. Därför skulle det vara oerhört värdefullt om Sveriges stora exportföretag kunde hjälpa de nystartade genom ett slags fadderskap på exportmarknaden. Likaså vore det bra om större organisationer som Stockholms stad vågade köpa mer från de nya, innovativa teknikföretagen. Det är viktigt för dem att tidigt få någon stor referenskund.

Bhutan nästa!

Pär Hedberg växte upp i Linköping och Tranås, pluggade på Handelshögskolan i Stockholm och hann forska ett par år innan näringslivet hägrade. I dag bor han i villa i Bromma och ägnar helst sina lediga stunder åt matlagning (”just nu avancerade desserter, annars mest italienskt”), opera, teater, utförsåkning och längre resor tillsammans med frun och de två sönerna, till exempel till Indien, Kina och Nepal. I yngre år var han dock mer äventyrslysten än så. Då var det bergsklättring och fallskärmshoppning som gällde. Därtill har han ett SM-guld i freestyleskidåkning på meritlistan.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du flyttade hit i mitten av 70-talet?

– Från en ganska provinsiell stad till en världsstad med många nationaliteter och internationella influenser, vilket är otroligt kul. Stockholm är en fantastisk stad när det gäller kultur- och restaurangutbudet – dessutom med ett internationellt näringsliv.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Det är helt rätt att förtäta staden och utnyttja vattennära områden som Hornsberg och Hammarby Sjöstad, men jag skulle gärna se fler profilbyggnader i Stockholm. Här har Köpenhamn varit modigare och låtit arkitekterna vara kungar.

Har du något eget smultronställe i Stockholm?

– Vinterviken i Aspudden. Perfekt att lägga till med båten och ta en fika i caféet.

Favoritstadsdel?

– Södermalm. Det känns väldigt öppet, mångfasetterat, tolerant och kreativt. Många olika typer av människor.

Om du fick besök av några som aldrig har varit i Stockholm?

– Då skulle jag föreslå en tur i skärgården – det är ett absolut måste! Även Vasamuseet är ett måste. Sedan skulle jag ta dem med på en egen båttur längs innerstadens kanaler, promenera Monteliusvägen på Söder och avsluta kvällen på Gondolen.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Att allt är möjligt. Det finns inga gränser. Man kan lyckas med allt.

Sämst?

– Kommunikationerna. Transportfrågorna sjabblades bort för 20 år sedan. Ringleden och Förbifart Stockholm skulle ha byggts för länge sedan. Vi behöver också betydligt mer spårtrafik.

Och framtiden för Månadens stockholmare?

– En resa till Bhutan med familjen står högt på önskelistan. Det är ett av de få orörda länderna i världen. Och så hoppas jag kunna fortsätta att bidra till att företagandet växer i Stockholm.

Läs mer om Sting på www.stockholminnovation.com.

Läs mer om Intelligent Community of the Year på www.intelligentcommunity.org

”Jag tvekade inte en sekund”

Lars Landelius ingrep instinktivt. Det räddade hans 86-åriga granne från det överfall hon var utsatt för hemma i lägenheten på Södermalm. För sitt rådiga handlande har Lars Landelius prisats och rosats av både polis, arbetsgivare och allmänhet. Nu har han utsetts till månadens stockholmare av Stockholms stad.

Lars Landelius

Lars Landelius fru hade fattat misstanke redan då hon mötte de obekanta kvinnorna i trapphuset. När paret Landelius sedan hörde röster inifrån grannens lägenhet gick Lars Landelius ut i trapphuset, slet upp dörren och fick se sin granne stå hjälplös med ett lakan över huvudet.

– Det var ju en absurd situation. Här stod jag och bevittnade ett pågående överfall inne hos min egen granne. Men den främmande kvinnan reagerade inte när jag öppnade dörren – hon trodde antagligen att det var hennes båda kompanjoner som kom för att fullfölja rånet.

Lars Landelius drog ut kvinnan i trapphuset. När hon förstod att hon inte skulle kunna fly blev hon desperat.

– Hon bet mig och rev mig och spottade mig i munnen. Det var ett riktigt våldsamt slagsmål i två långa ronder. I efterhand har jag förstått att vi brottades i sju minuter innan polisen kom och tog hand om henne.

– Sen kom chocken. Jag började gråta och kunde inte äta på två dagar.

Lars Landelius säger att han hamnade som i ett vakuum efteråt.

– Det tog mig faktiskt väldigt hårt. Jag blev väl kränkt helt enkelt, det är ju ett starkt intrång i ens integritet att bli spottad i munnen. Sedan var det så overkligt alltihop.

Ren och skär sorg

Det är med blandade känslor Lars Landelius rekapitulerar händelseförloppet. Det har gått några veckor nu, men han blir fortfarande skärrad när han talar om det.

– Jag känner ingen ilska och inget hat, mest av allt bara ren och skär sorg över att något sådant här ska behöva hända. Hur kan någon människa sänka sig så lågt att man ger sig på en ensam 86-årig kvinna i hennes eget hem? Kan man verkligen ha det så illa ställt?

– Och kommer min granne någonsin mer att kunna känna sig trygg? Hon har verkat förvirrad sedan det hände.

Lars Landelius har själv fått professionell samtalshjälp och varit på läkarundersökning för att säkerställa att han inte blev smittad med någon sjukdom. Polisutredningen pågår, han har fått ett målsägarbiträde och väntar på rättegången.

– Det har varit bra för mig att få prata med någon. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men den här händelsen väckte något hos mig som jag behöver få hjälp med att reda ut. Det som är skönt är att jag hela tiden har blivit tagen på allvar hos polisen och fått suverän uppbackning från arbetsgivaren.

Om det finns något positivt med det avvärjda överfallet så är det att det har satt nytt fokus på de alltfler åldringsbrotten i Stockholm. Lars Landelius tycker att vi ofta är för dåliga på att blanda oss i när något händer.

– Vi måste alla hjälpas åt och vara lyhörda för vad som pågår runt omkring oss i stan. För mig var det självklart att agera. Jag tvekade inte en sekund.

Tvagning på skolschemat

Till vardags jobbar Lars Landelius som biträdande chef för servicegruppen vid Södermalms stadsdelsförvaltning, en grupp som erbjuder arbetsträning och så kallad åtgärdsanställning för 90 personer. De hjälper till med målning, reparationer, städning och transporter.

– Ett jätteroligt arbete! De här människorna står längst ifrån arbetsmarknaden, och att kunna lyfta dem, se deras potential och få dem att återvända till arbetsmarknaden – det är stort! Vissa har till och med återvunnit livet genom vår verksamhet, det vågar jag påstå.

Lars Landelius växte upp på Krukmakargatan på Södermalm. I dag bor han vid Hornstull men vistas minst lika gärna i sommarstugan i Roslagen.

– Det är ett andningshål. Att bara gå och snickra och måla och fixa.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du växte upp?

– Oj, det är en alldeles fantastiskt stor skillnad! På 1950-talet kände alla varandra. Man lekte på gatan på den tiden. Jag blev nyckelbarn när jag var sju, gick till mjölkboden och bad dem skriva upp. Men Söder var omodernt. Vi hade inget varmvatten. På Mariaskolan var det tvagning på schemat en gång i veckan, vi ställde oss i fotbadkar och skrubbade varandra med rotborste och tvål. Det låter ju som om jag vore 200 år!

– Men: jag är absolut inte den som vill att allt ska bli vid det gamla. Stan måste få växa och utvecklas, Stockholm håller ju på att bli en riktig storstad.

Vad skulle du vilja bygga i stan?

– Fler anläggningar för spontanidrott. På min tid gick man till vaktis på Zinken och hämtade ut det man behövde. Zinken var vårt. I dag finns det inte ens några tider, allt är bokat.

Vilken är den bästa Stockholmsskildraren?

– Otvivelaktigt Per Anders Fogelström. Och inte bara för Söderskildringarna. Han har skrivit mycket fint om Kungsholmen och om kvinnans situation.

Har du några smultronställen i Stockholm?

– Mariatorget har alltid varit navet på Söder för mig. Ett vackert torg med statyn och fontänen som också är plaskdamm. Och så Fjällgatan naturligtvis. Men det finns ändå inget som går upp mot att sitta i stäven på Gustaf af Klint nere vid Slussen och ta en pilsner. Bättre än så blir det inte.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Det svaret är nog ganska givet (stort skratt). Men visst är Söder något helt speciellt! En öppnare atmosfär, en större blandning på människorna – så är det bara.

Favoritförort?

– Jag är förtjust i barnrikeområdena, Bagarmossen och Hökarängen till exempel, de står för en tid när allt var möjligt.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Jag har varit till sjöss i tio år och sett många städer, och jag har alltid upplevt Stockholm som väldigt rent. Sedan är det ju något fantastiskt med rymden här, vattnet som skiljer malmarna – det finns alltid luft i Stockholm.

Sämst?

– Det är för stor skillnad mellan innerstan och förorten, en för tydlig gräns vid tullarna. Stan måste få fortsätta utåt.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Jag ser fram emot sommarens altan- och bastubygge vid sommarstugan. Men innan dess hoppas jag kunna bearbeta det här överfallet ordentligt, så att jag kan komma vidare.

Hon ger eleverna framtidshopp

– Jag känner verkligen att jag har hamnat på rätt plats! Jag har fått fria händer att bygga upp något från grunden som jag tror på och står för.
Det säger Maria Arneng, projektledare för den succéartade Läxhjälpen och utsedd till Månadens stockholmare i mars.

Maria Arneng

Stiftelsen Läxhjälpen erbjuder högstadieelever i utsatta områden gratis läxhjälp två gånger i veckan – och resultaten har inte låtit vänta på sig. Eleverna blir mer motiverade, får större självförtroende och presterar bättre i skolan. 98 procent tycker att läxhjälpen har hjälpt dem ”jättemycket” och många vill sitta kvar och jobba i maximala tre timmar per läxhjälpskväll. Samtliga elever som fått läxhjälp har höjt sina betyg, i genomsnitt i 3,5 ämnen.

– Läxhjälpen är väldigt uppskattad ute på skolorna, säger Maria Arneng. Rektorer och lärare ser snabbt resultat och tycker att det är fantastiskt att elever som tidigare ”gömt sig” eller försökt smita undan nu plötsligt tar för sig på lektionerna och dessutom når betydligt bättre resultat på proven.

– En kille höjde sina betyg i tolv ämnen sedan han fått läxhjälp. Han var begåvad men behövde någon utifrån som trodde på honom och kunde motivera honom.

Läxhjälpen startade på försök i Rinkeby och Hjulsta hösten 2007. Initiativtagaren Harald Ullman var ”trött på skoldebatten” och ville göra något konkret, gå från ord till handling. Idén var lika enkel som genial: att genom finansiering från näringslivet låta engagerade högskolestudenter hjälpa ett antal elever med läxorna så att de kommer in på gymnasiet och slipper hamna utanför samhället. Elbolaget Kraft & Kultur nappade och gjorde det möjligt att starta verksamheten.

I dag får omkring 130 elever på åtta skolor regelbunden läxhjälp med fokus på kärnämnena svenska, engelska och matematik, och verksamheten växer stadigt.

– Vi har hittills inriktat oss på de Stockholmsskolor som har minst andel elever med gymnasiebehörighet, säger Maria Arneng. På sikt hoppas jag att Läxhjälpen ska etableras över hela landet, åtminstone på orter där det verkligen behövs extern läxhjälp, kanske på grund av elevernas sociala situation eller språksvårigheter.

Skriver kontrakt med varje elev

En av orsakerna till de positiva resultaten är att Stiftelsen Läxhjälpen endast använder sig av arvoderade, kvalificerade högskolestudenter. Hittills har ett 30-tal rekryterats som nu har läxhjälpandet som uppskattat extraknäck. En viktig del i uppdraget är också att de ska kunna vara förebilder och inspiratörer för eleverna, lära ut studieteknik och visa på möjligheterna.

– Vi har varit noga med att läxhjälpen inte ska vara något öppet hus som eleverna kan komma till när de vill, säger Maria Arneng. Vi sätter upp tydliga mål och skriver kontrakt med varje elev, vilket gör att de känner sig utvalda. De har en plats och läxhjälparen förväntar sig att de kommer på avtalad tid. Närvaron är i det närmaste hundraprocentig och många elever står i kö för att få läxhjälp framöver. Men det är viktigt att vi behåller den höga kvaliteten och inte till varje pris försöker expandera så fort som möjligt.

Sedan december 2008 drivs Läxhjälpen som en stiftelse, vilket understryker att verksamheten inte har något vinstintresse och samtidigt gör det enklare att söka finansiering. Läxhjälpen finansieras i dag bland annat av de tre kommunala bostadsbolagen Familjebostäder, Stockholmshem och Svenska Bostäder. Familjebostäders vd, Bosse Sundling, ser bara fördelar:

– Vårt stöd till Läxhjälpen är ett led i att skapa trygghet och stärka utvecklingen i ytterstaden, säger han. Vi är en stor fastighetsvärd i Rinkeby och därför ligger det oss varmt om hjärtat med satsningar på Rinkebyskolan.

Även ett antal privata företag är med och finansierar Läxhjälpen.

– Våra partner vet vad pengarna går till och de får en återrapport om hur det går för just ”deras” elever, säger Maria Arneng. Sedan uppfattas det naturligtvis som positivt att förknippas med vår verksamhet. Genom sitt ekonomiska bidrag hjälper de ungdomarna till en bättre framtid.

Vill se fler bokkaféer

Maria Arneng är uppvuxen i Gamla Enskede och hade bland annat varit projektledare på ett utbildningsföretag och informatör på Ams innan hon erbjöds jobbet som projektledare för Läxhjälpen. Efter många år på Södermalm bor hon numera i Södra Hammarbyhamnen. Hon sjunger i Caroline af Ugglas ”Alla kan sjunga”-kör och är också en hängiven korpfotbollsspelare.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du växte upp?

– Man ser ofta utslagna och psykiskt sjuka ute på stan. När jag var liten mötte man bara det utomlands. Över huvud taget tror jag att det är lite hårdare att vara ung i Stockholm i dag.

Har du någon favoritplats i Stockholm?

– Katarinavägen på Söder, gärna nerför backen på cykel med utsikt över hela stan.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Fler ställen som kan fungera som mötesplatser för människor ur olika generationer och med olika bakgrund, till exempel trivsamma och rofyllda bokkaféer med läxhjälpshörna och nybakta bullar.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Södermalm! Där känner jag mig hemma. Mosebacke är ju oslagbart. Och Vitabergsparken, för allt ifrån pulkaåkning till teaterbesök.

Vilka tips skulle du vilja ge till en Stockholmsbesökare nu i vår?

– Åk ut en sväng i skärgården. Strosa genom stan och gå upp i Stadshustornet. Fantastisk utsikt och spännande vandring upp.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Vattnet och grönskan. Det otroliga kulturutbudet och närheten till naturen – bara en sådan sak som att kunna åka skidor i Hammarbybacken. Och bada och fiska mitt i stan.

Sämst?

– Bostadssegregationen. Stockholm borde också bli bättre på att ta hand om människor, öppna fler härbärgen och ungdomsgårdar.

Och framtiden för Månadens stockholmare?

– Nu i april startar vi en ny läxhjälp i Skärholmen och jag fortsätter arbetet med att söka fler samarbetspartner. Just nu planerar jag en middag på Scandic Park Hotel och en på Junibacken för våra nuvarande och blivande partner. Sen ska jag bli mamma för tredje gången – men jag kommer tillbaka!

Läs mer om Stiftelsen Läxhjälpens verksamhet på www.laxhjalpen.se

”Stockholm är paradiset för mig!”

Han blev fysiskt och psykiskt kränkt under nästan hela sin skoltid. Sedan tio år reser han land och rike runt med enmansföreställningen ”Henrik – en tönt”, en egenskriven monolog om mobbning och vägen tillbaka till värdighet. Men för tillfället är han gamle Stålhenrik hela dagarna. Skådespelaren Henrik Ståhl har utsetts till Månadens stockholmare i februari.

Henrik Ståhl växte upp i Svärdsjö utanför Falun i en – som han själv uttrycker det – ”fuskakademisk miljö”. Grundskolan var en tung tid för honom, särskilt högstadiet då mobbningen var som värst.

– Jag stack ut. Jag växte upp med böcker och kultur, kunde ingenting om idrott och motorer. Jag var annorlunda helt enkelt, säger han.

Men på gymnasiet förändrades allt.

– Jag skaffade basker och gick teaterlinjen och hade lätt för att passa in. Där hade alla långt hår och speglar på kläderna och lyssnade på annat än Eddie Meduza och Ultima Thule.

Vägen från Svärdsjö till Teaterhögskolan i Göteborg, som han gick 1995–98, kan tyckas lång, men Henrik Ståhl säger att den alltid kändes självklar.

– Det hade varit min dröm hela livet, min ”riktning”. Jag förstod i tioårsåldern att det fanns de som fick ha sagan och berättelsen i sina händer och jag har alltid tyckt om att berätta, det har varit min väg in i skådespelaryrket.

Stålhenrik på Julstjärnan

Henrik Ståhl har tidigare varit programledare för Bolibompa och tillsammans med Sara Edwardsson legat bakom den populära teveserien ”Supersnälla Silversara och Stålhenrik”, som nu får sin fortsättning i form av årets julkalender, där de har blivit gamla och bor på den konstgjorda planeten Julstjärnan. Inspelningen pågår redan som bäst. Henrik Ståhl har även skrivit barnboken ”Livskartan” (”om konsten, kärleken och Gud”).

Föreställningen ”Henrik – en tönt” baseras på hans egna upplevelser under högstadiet.

– Idén till att göra en pjäs föddes egentligen av sig själv, säger han. Jag blev inbjuden att hålla föredrag på min gamla skola och märkte att det hela blev väldigt omskakande för dem. Det fanns något att bygga vidare på.

Sedan tog Fria Teatern i Högdalen och dess konstnärliga ledare Birgitta Sundberg tag i hans idé.

– Det är det största någon har gjort för mig! Att hon gav mig det förtroendet. I dag är pjäsen en extrasyssla för mig, men jag har levt på och med den i tio år.

Vilka reaktioner får du ute på skolorna?

– Många elever blir överraskade – de tror att det är en gubbe som ska komma och hålla föredrag. De flesta känner igen sig och de som mobbar eller mobbas blir ofta provocerade. Många blir omskakade. Jag känner ganska ofta att det har hänt något i rummet som inte har hänt där förut.

– Jag får många brev från människor vars syn på de här problemen har förändrats efter föreställningen. Monologen har också flera dimensioner och handlar i grund och botten om värdighet.

Efter mer än 350 föreställningar för uppskattningsvis 100 000 åskådare tycker Henrik Ståhl att det börjar bli svårare att spela pjäsen.

– Publiken kopplar samman mig med den lille pojken – och det är ju jag, men i dag är jag skådespelare och ser det mer som att jag spelar en bra pjäs. Det gör inte ont längre, det är inte synd om mig. Jag kan bli trött på offerrollen. Dessutom är det är 20 år sedan det hände och jag jobbar inte heller professionellt med mobbning.

– Men pjäsen kommer inte att dö! Om jag skulle sluta – vilket inte är aktuellt – så finns det alltid andra som kan spela den.

Samtidigt längtar Henrik Ståhl efter att få spela lite fler vuxenroller.

– Jag har alltid spelat unga människor. Det skulle vara kul att få spela en desillusionerad människa i 30-årsåldern. Någon som är rädd för att dö, någon som inte älskar sin mamma och inte drömmer om att bli tevekändis. I julkalendern spelar jag i och för sig en 100-åring – det är jätteroligt!

Håller Fria Teatern högst

Henrik Ståhl flyttade till Stockholm 1998 och bor i dag på Södermalm. När han inte pluggar manus eller spelar in julkalendern – inspelningen pågår fram till försommaren – tittar han helst på teve eller spelar datorspel.

Vilken är den bästa teaterscenen i Stockholm?

– Fria Teatern i Högdalen – och det säger jag inte bara för att jag har jobbat där. Dessutom har de hållit på som fri teatergrupp i 40 år, vilket måste vara som att springa med förbundna ögon i en lägenhet full med saxar.
– Den bästa pjäsen jag har sett är Lars Noréns ”Personkrets 3:1”. Fast den såg jag i Göteborg. En förtvivlad uppgörelse med kulturarbetarnas roll i samhället.

Bästa Stockholmsskildringen?

– ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Intressant att han har valt att skildra Stockholm och Blackeberg vid den tiden, på 80-talet.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Södermalm – utan konkurrens. En levande stadsdel med ett omväxlande klimat och stor företagsamhet. Det kunde ha varit London.

Favoritförort?

– Midsommarkransen. För att det är en småstad på riktigt. Och så är jag jätteförtjust i Restaurang Landet.

Vilka tips skulle du vilja ge till en Stockholmsbesökare?

– Smaka tonfisken på Grill och se Lars Noréns ”Höst och vinter” på Fria Teatern. Det är det bästa de har gjort på tio år. Jättefin!

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Kulturen. Det finns så mycket, det är så stort och så omväxlande, särskilt om jag jämför med där jag växte upp. Stockholm är paradiset för mig.

Sämst?

– Att beslutsfattarna är så himla rädda om stan. De måste våga bygga på höjden, ta några steg mot framtiden i stället för att bara bevara det gamla. Stockholm är inte Bullerbyn.

Och framtiden för Månadens stockholmare?

– I juni blir det en ny säsong av ett barnprogram för Sveriges Television och i sommar ska jag göra huvudrollen i Ingmarsspelen i Nås, som firar 50-årsjubileum i år. Hösten är helt oskriven, men det är man van vid som skådespelare.

Brinner för ledarskap och lärande

– Varje enskild elev ska få bästa tänkbara start i livet – oavsett bakgrund och prestation, oavsett om hon går i träningssärskola eller har MVG i alla ämnen. Det är kärnan i Nya Elementars verksamhet. Att visa tillit och ha positiva förväntningar på var och en. Så bygger vi en skola i världsklass.

Lars Gustafsson

Det säger Lars Gustafsson, rektor för den flerfaldigt prisbelönta Brommaskolan under de senaste sex åren och utsedd till Månadens stockholmare i januari. Efter att ha vunnit Stockholms stads kvalitetsutmärkelse både 2005 och 2007 fick Nya Elementar häromdagen ännu ett pris för sitt kvalitetsarbete. Bakom utmärkelsen ”Bättre skola” står Institutet för kvalitetsutveckling, som efter omfattande granskningar av de nominerade skolorna valde att lyfta fram Nya Elementar som ”ett föredöme för andra skolor i Sverige”.

– Vi har skapat en kreativ och utvecklande miljö där vi försöker fånga upp varje medarbetares talang, säger Lars Gustafsson som förklaring till alla utmärkelser. Några av ledorden vi har arbetat efter är Frihet, Tillit, Lekfullhet, Debatt, Risktagande och Nya utmaningar.

– Den dagen man nöjer sig med att förvalta verksamheten ska man lägga av. På Nya Elementar har vi hela tiden försökt hålla nybyggarandan vid liv och ha högt i tak.

Lars Gustafsson brinner för ledarskap och organisationsutveckling. Han talar om en lärande organisation där varje individ ständigt ges möjlighet att utvecklas och där verksamheten hela tiden förfinas, där man aldrig får slå sig till ro och vila på sina lagrar. Och där prestigelöshet är viktigt.

– Mitt ledarskap bygger mycket på delaktighet och på chefernas närvaro och engagemang. Alla chefer är till exempel även lärare på halvtid. Skolans strategi och mål angår varje medarbetare, och tanken att ledaren skulle behöva ett visst avstånd för att kunna fatta kloka beslut är jag helt främmande inför.

Prisad av Victoria

När Nya Elementar hade vunnit kvalitetsutmärkelsen 2005 samlade Lars Gustafsson hela personalen till en framtidskonferens. Hur skulle de gå till väga för att fortsätta utvecklas, för att undvika att stagnera efter ett sådant erkännande?

– Vi frågade oss hur lärarna skulle kunna använda sin profession även till annat än att undervisa och startade ett intäktsfinansierat inspirations- och utbildningscentrum där vi arbetar med workshops, studiebesök och andra externa samarbeten. Vi tog också bort klassindelningen och införde flexibla undervisningsgrupper för skolår 6–9. Modet att våga förändra är viktigt!

Den viktigaste frågan för framtidens skola är ledarskapet, menar Lars Gustafsson.

– Skolan måste kunna skapa en kultur som gör det möjligt både för verksamheten och för varje medarbetare att blomstra. Kreativiteten är avgörande.

– För oss innebär Stockholms stads vision om en skola i världsklass att vi ska bygga en skola för var och en, där alla får lyckas utifrån sina förutsättningar och kan utvecklas till aktiva världsmedborgare. Kan vi ge varje elev trygghet och en stark självkänsla så betyder det mer än att skolan hamnar högt i utvärderingar som mäter meritvärden.

– Världsklass handlar också om internationella samarbeten, vi måste bli ännu bättre på att komma ut i världen.

Lars Gustafsson började på Nya Elementar som lärare och biträdande rektor år 2000. Två år senare tog han över rektorsstolen, och när han nu fick ta emot kvalitetsutmärkelsen ”Bättre skola” ur kronprinsessan Victorias hand blev det också slutpunkten för hans tid på Nya Elementar. Nya arbetsuppgifter väntar i Upplands Väsby, där han är nytillträdd chef för kommunens alla välfärdstjänster, inklusive skolan.

– Det har varit en häftig resa på Nya Elementar. Mest minns jag alla oerhört berikande möten med elever, föräldrar och medarbetare. Jag har hela tiden fått lära mig nya saker och aldrig behövt känna mig ensam. Det har alltid varit en glädje att gå till jobbet. Nya Elementar kännetecknas av ett väldigt starkt ”vi”, säger Lars Gustafsson.

– Jag minns också gärna tillbaka på den träningssärskola som vi byggde upp och på Bromma resursskola som kunde införlivas i vår verksamhet på ett väldigt bra sätt. För egen del har jag nog känt mig mest engagerad i de elevvårdande uppgifterna. Skolan är allra viktigast för dem som har det tungt.

”Ständigt nya möjligheter”

Lars Gustafsson växte upp i Falkenberg och bodde större delen av 1990-talet i Umeå, där han pluggade (lärarutbildning och magisterexamen i historia) och jobbade som SO-lärare. Till Stockholm kom han för tio år sedan. I dag tillbringar han helst sina lediga stunder med familjen (fru och tre barn) och i goda vänners lag. Musiklyssnande (framför allt jazz och blues) och sport är hans två stora intressen.

– Tyvärr blir det inget eget idrottande längre. Jag bara tittar – och magen sväller!

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du flyttade hit i slutet av 90-talet?

– Jag tänker på alla gallerior som har dykt upp, och att stora delar av Södermalm har förvandlats till rena affärsstråk.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Södermalm. För konserterna på Mosebacke och för kroglivet. Och Gamla stan är alltid kul att knalla runt i.

Favoritförort?

– Bromma. Jag har träffat så oerhört många trevliga människor där.

Vilka tips skulle du vilja ge till en Stockholmsbesökare som aldrig har varit här förut?

– Att undvika stråken runt Drottninggatan. Jag tycker att man ska ta sig ut i skärgården och också passa på att besöka något av alla fantastiska museer. Sedan kan man avsluta på jazzklubben Fasching.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Det stora utbudet. För mig är Stockholm en väldigt spännande mötesplats, här uppstår ständigt nya möjligheter om man vill utvecklas i livet.

Sämst?

– Jag tycker att man kunde göra mer för dem som har det svårast i samhället, jobba mer med inkludering. Det är viktigt att få upp lägstanivån för människors levnadsvillkor.

Hur ser framtiden ut för Månadens stockholmare?

– Hårt arbete! Det kommer att bli oerhört intensivt hela våren, men det finns en ödmjukhet och prestigelöshet i organisationen som jag verkligen gillar, en stor förväntan inför att bygga något nytt. Jag har precis samma känsla som när jag började som rektor på Nya Elementar.

Klicka här för att läsa mer om Nya Elementar