Tomas Bannerhed, Augustprisvinnare och Månadens stockholmare

Beskrivningarna av blåsiga åkrar med kall, våt lerjord sitter kvar i kroppen länge efter att man läst sista sidan av Tomas Bannerheds debutroman ”Korparna”. Den unge huvudpersonen Klas flyr ut i naturen, till fåglarna. Naturen blir en fristad undan från hemmets tungandade luft som präglas av pappans psykiska sjukdom. Skildringen av livet i en tynande landsbygd är långt ifrån det växande Stockholm.

Den 21 november i år belönades Tomas Bannerhed med Augustpriset för bästa skönlitterära bok. Korparna kommer att översättas till bland annat danska, norska, tyska och nederländska och nyligen blev det klart att den också ska översättas till engelska. Det innebär att den kan få stor spridning över hela världen.

Grattis Tomas, du är månadens stockholmare i december 2011. Det här är en annorlunda situation. Det är du som brukar var den som intervjuar Månadens stockholmare och nu är det du som blivit utnämnd till det. Hur känns det?

-  Jag har börjat vänja mig vid att bli intervjuad och just nu är det kul efter framgången med boken, men jag kommer aldrig att känna mig helt bekväm med det. Jag brukar säga att man skriver för att man inte kan prata. Som skrivande person är man noga med språkets valörer och jag tycker inte att jag kommer till min rätt i tal.

Sedan 2006 har Tomas skrivit referat från Kommunfullmäktiges sammanträden, Månadens stockholmare och sedan fyra år tillbaka är han även redaktör för Utbildningsförvaltningens tidning LÄRA Stockholm. Stockholmarna får alltså läsa synnerligen välskrivna referat från Kommunfullmäktiges sammanträden och intervjuer och artiklar av högsta språkliga klass. Tidningen LÄRA Stockholm har tagit hem Svenska publishingpriset två gånger och har då fått högsta betyg för texterna.

Du är inflyttad stockholmare. Hur har Stockholm förändrats sedan du kom hit?

Jag har bott i Stockholm i 15 år och nästan hela tiden på Södermalm. Staden har flyttat ut på gatorna de senaste åren, med fler uteserveringar och caféer. Det har skapat en mer kontinental stämning, nästan som i Paris. Bostadsmarknaden har förändrats en hel del och fattiga kulturarbetare har inte råd att bo kvar i innerstan. När jag flyttade hit avråddes jag från att köpa en lägenhet på söder för 12.000 kronor per kvadratmeter för att det var alldeles för dyrt. Det var mer blandning på folk på söder tidigare, nu börjar det bli väldigt homogent.

Hade du kunnat skriva den här boken om du bott kvar i Småland?

Ja, det tror jag, men avståndet skärper blicken. Om jag bott kvar hade jag kanske varit mer mån om detaljer och att få allt korrekt. Nu kunde jag istället se det som var verkligt viktigt och har en litterär funktion.

Tycker du att det finns bra förutsättningar för att vara kreativ i Stockholm?

Ja, framför allt för att det finns många skapande människor. Mycket mer än i Växjö där jag levt många år. När jag skrev boken var jag fattig och trångbodd, då var biblioteket ett bra ställe att skriva på. Jag har suttit i hundratals timmar på biblioteket vid Hornstull och på Stadsbiblioteket, där finns facklitteratur och annat man behöver för att skriva. Som skrivande människa finns alla förutsättningar finns för att vara kreativ.

Hur bidrar du till ett mänskligare Stockholm?

I det dagliga mötet, förhoppningsvis. Genom att jag försöker agera öppet och tolerant mot mina medmänniskor. Det är varje stockholmares skyldighet. Kanske säger också boken något om vad det är att vara människa och medmänniska.

Vilken är den bästa Stockholmsskildringen?

Jag kan inte välja bara en. Det blir Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Ulf Lundells Jack. Jack är nog den bok som fick mig att flytta till Stockholm.

Har du något smultronställe i Stockholm?

Även här måste jag nämna två olika. Isbladskärret på Djurgården där jag både varit på nyförälskad pick-nick och på fågelskådning. Här finns en av Sveriges största hägerkolonier. Eriks vinbar vid Slussen är en annan favorit, det är lågmält, de har kunnig personal och spelar bra musik.

Vilken är din favoritstadsdel?

Södermalm känns mest som hemma. Här är det mest brokig blandning på människor.

Vad får man inte missa när man besöker Stockholm?

Djurgården, så klart och Skansen. Skansen är jättebra när man har barn, oändligt mycket bättre än Gröna Lund. Om jag har gäster som inte bor i Stockholm så tar jag alltid med dem till Skinnarviksberget. Utsikten är hänförande när solen går ner vid Västerbron. Det är Stockholm när det är som vackrast.

Vad tror du att Stockholm är om 20 år?

En bilpropp är väl risken. Jag hoppas att det har blivit mer parker och uteserveringar vid vattnet, som ju är mycket av charmen med Stockholm. Jag hoppas också att man bevarar grönområdena. Tänk om man får för sig att bebygga Gärdet. Det är bättre att innerstaden växer utåt och på höjden än att förtäta på bekostnad av grönområdena.

Vad är allra bäst med Stockholm?

Närheten till naturen och öppenheten hos människorna. Att de är nyfikna och att det finns en tolerans till det som är annorlunda. Här får man vara som man är, det är inte samma konformism som i mindre städer. Jag gillar också att gå på bio och se kvalitetsfilm på stor duk. Cinemateket är fantastiskt och skulle knappast kunna existera i en småstad.

Sämst?

Centralbron, det är stadens skamfläck. Vi har massvis med bilar och avgaser i den allra sköraste delen av innerstaden. Tänk dig Gamla stan och Riddarholmen utan Centralbron. Sedan är bostadssituationen akut. Jag tänker på hur yngre människor har det. De orkar inte längre hålla på att flytta runt så de flyttar ifrån Stockholm. Det borde byggas billiga bostäder för dem.

Och framtiden för månadens stockholmare?

Framtiden känns ljus. Min roman eller ska jag säga mina korpar får vingar utomlands. Jag är stärkt av Augustpriset framför allt för att jag fått beröm för språket och den konstnärliga gestaltningen och inte för mitt sätt att skildra jordbruk och landsbygd. Det ska bli kul att gå in i nästa skrivperiod. Korparna kommer jag att få leva med några år framöver eftersom den översätts till flera språk. Det var tio års kamp att få den klar, men det var det värt. Nu kan jag gå rakryggad genom stan igen!

Därför är Tomas Bannerhed månadens stockholmare i december 2011 och januari 2012

Söderbon Tomas Bannerheds debutroman Korparna har belönats med Augustpriset för sitt fantastiska och uttrycksfulla språk som “plöjer helt nya fåror i ordbruket”. Sedan flera år har stockholmarna kunnat läsa hans enkla, raka och levande sammanfattningar av kommunfullmäktiges beslut på www.stockholm.se.

Niklas Hallberg. Text och foto: Tomas Bannerhed.

Mässgeneral i återvinningens tecken

När proppen gick ur skivmarknaden på 00-talet blev entreprenören och musiknörden Niklas Hallberg tvungen att se sig om efter något som kunde fylla ut luckan till följd av den sviktande skivförsäljningen. I dag driver han tre stora begagnatmässor i Stockholms innerstad.

– Det hela började med Vintagemässan hösten 2008 – som blev en omedelbar succé med över 4 000 besökare, säger Niklas Hallberg, som utsetts till månadens stockholmare för att hans mässkoncept bidrar till ökad återvinning.

– Alla tjänar på att man omsätter sina kläder och sitt bohag i stället för att slänga sådant som man vuxit ur eller tröttnat på. I dag säljer många sina nya saker på Blocket och kommer till oss och köper gammalt i stället.

Förutom Vintagemässan arrangerar Niklas Hallbergs företag Bakåt Framåt AB också Retromässan och Skivmässan. Alla tre mässorna har hållits två gånger per år, men från och med 2012 kommer Skivmässan på Strand vid Hornstull att dyka upp fyra gånger per år. Hittills har över 35 000 besökare räknats in på de olika mässorna.

Delikatessmässan nästa

Den senaste mässan, Retromässan på Münchenbryggeriet på Södermalm nu i november, lockade 4 700 besökare och ett drygt 40-tal utställare, däribland både etablerade butiker och engagerade privatpersoner. Och hösten 2012 lanseras den nya Delikatessmässan, där bara de bästa inom mat och dryck – till exempel charkuterister, osthandlare och bryggare – kommer att erbjudas plats.

– Jag vill utvidga verksamheten och hitta nya kundsegment, säger Niklas Hallberg. Den gemensamma nämnaren för våra mässor är att vi vänder oss till kvalitetsmedvetna och köpstarka innerstadsbor som är nyfikna av sig och beredda att pröva något nytt. Naturligtvis är alla välkomna, men det är viktigt att ha en huvudmålgrupp.

– Vårt koncept är också att arrangera mässor där människor är, man ska inte behöva resa långt för att komma till någon av våra mässor. Därav att alla hålls i innerstaden.

Niklas Hallberg har även en pedagogisk ambition som han vill försöka förverkliga framöver.

– Vi kommer att satsa mer på att utbilda våra besökare, till exempel genom föreläsningar och seminarier på mässorna. Våra kunder blir alltmer intresserade och vill fördjupa sina kunskaper om sådant som kläder, inredning, mat och dryck.

Jagar gärna möbler

Niklas Hallberg kommer från Älmhult, där han bland annat arbetat i skivbutik. 2004 flyttade han till Stockholm för att – i samarbete med svenska artister och skivbolag – satsa på att tillverka och sälja t-tröjor, halsdukar och andra prylar vid konserter och liknande evenemang. Fyra år efter flytten öppnade Niklas Hallberg den första mässan.

Lediga stunder viger han gärna åt musiklyssnande och möbeljakt, det senare företrädesvis sommartid i småländska avkrokar.

– Men det har blivit allt svårare att göra riktiga fynd, säger han. Alla är så medvetna i dag.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du flyttade hit?

– Jag upplever staden som snällare i dag, men det beror nog på att jag blivit mer hemmastadd och inbodd.

Det byggs mycket i Stockholm i dag. Vad skulle du vilja bygga?

– Utan tvekan en förbifart. Snart är väl Stockholm ensamt om att ha genomfartstrafik som passerar innerstaden. Sedan skulle jag vilja bygga fler bostäder och billigare kollektivtrafik.

Har du något smultronställe i Stockholmstrakten?

– Skärgården är min absoluta favoritplats. Allra mest gillar jag själva båtresan.

Favoritstadsdel?

– Gamla stan för alla vackra byggnader. Jag är väldigt lockad och intresserad av Stockholms historia.

Vilka tips skulle du ge till en Stockholmsbesökare som aldrig har varit här? Vad får man inte missa?

– För det första bör man promenera genom stan, oavsett årstid. Sedan får man inte missa Djurgården, som känns unikt för att ligga så nära centrum. Sommartid skulle jag rekommendera en båttur till Drottningholm eller Mariefred.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Här finns alltid saker att göra och upptäcka. Utbudet, pulsen, alla nya människor.

Sämst?

– Bostadssituationen, inte minst för oss inflyttade. Sedan tycker jag att Stockholm borde förvalta läget vid vattnet bättre. Ofta blir det parkeringsplatser eller återvinningsstationer på kajer och andra vattennära platser. Här finns mycket att lära av Köpenhamn och Amsterdam!

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Höstens mässäsong är över så nu väntar en kortare semesterresa med min flickvän till New York, där vi också ska kolla in några systermässor. På längre sikt ser jag fram emot att utveckla mässföretaget och hitta fler koncept för att locka ännu fler nyfikna stockholmare och turister.

Därför är Niklas Hallberg månadens stockholmare i november

Niklas Hallberg är grundare av Retromässan, Vintagemässan och Skivmässan - mässor som får miljömedvetna stockholmare att återanvända fullt fungerande saker som annars hade kastats. Helt i linje med Stockholms stads miljöambitioner.

Lasse Persson, månadens stockholmare i oktober 2011. Text och foto: Tomas Bannerhed.

”Lyssnarna är helt otroliga!”

– Det i särklass bästa året hittills! Vi kunde få in 700 samtal under en enda Elvislåt. Totalt samlade vi in långt över 300.000 kronor från våra lyssnare. Det säger sportjournalisten Lasse Persson på P4 Radio Stockholm som ledde årets insamling till Världens Barn under knappt två veckor i början av oktober och nu har utsetts till Månadens stockholmare.

– Vi har fått ett sånt fantastiskt gensvar från lyssnarna i år, säger han. Själv blev jag både peppad och förvånad när jag märkte vilket engagemang det finns. Utan våra lyssnare är vi ingenting.

Lasse Persson har blivit folkkär under sina 15 år på radion. Och i Radiohuset på Gärdet talas det om ”Lasse-effekten”: när han satt vid mikrofonen blev lyssnarna extra generösa och ringde eller sms:ade för att skänka pengar.

Dessutom arrangerade Lasse Persson ett motionslopp på Gärdet – ”Spring för Världens Barn” – där deltagaravgiften på minst 50 kronor gick direkt till insamlingen.

Världens Barn är Radiohjälpens största kampanj och en stor del av det ideella Sverige engagerar sig i insamlingen. Sveriges Television och Sveriges Radio uppmärksammar kampanjen i många av sina program och med åren har Världens Barn vuxit till en nationell solidaritetsaktivitet. Sammanlagt för hela P4 Riks blev resultatet av oktoberinsamlingen över fyra miljoner kronor.

342 flyttkartonger

Lasse Persson har engagerat sig för världens fattiga även på andra sätt. I våras ställde han upp en container på Radiohusets parkering för att samla in kläder, skor och sportartiklar till människor i Namibia. Lyssnarna fyllde containern på två dagar – med hela, rena och ofta helt nya kläder. I september åkte Lasse Persson ner till Namibia för att dela ut kläderna och rapportade då om sin resa i radion.

– Jag hade varit i Namibia tidigare och utbildat reportrar inför fotbolls-VM i Sydafrika. Då såg jag hur fattigt det var och hur lite som behövs. 100 kronor räcker för att ge en bybo rent vatten i hela livet. Så jag kände att jag ville bidra på något sätt.

Och ett rejält bidrag blev det: 342 flyttkartonger fulla med kläder, skor och sportartiklar som transportföretaget DHL hjälpte till att frakta ner.

– Det var otroligt, säger Lasse Persson. Jag blev alldeles paff. Lyssnarna hjälpte till och med till att sortera och packa det vi hade samlat in.

– Nu vet jag till exempel att ett namibiskt fotbollslag spelar i Åkersbergas klubbdräkt.

”Morfars fel”

Till vardags är Lasse Persson sportansvarig på P4 Radio Stockholm, vilket innebär att han försöker hålla koll på all idrott i länet, från elitserier till pojk- och flicklag, från Södertälje till Hallstavik.

– Ett omöjligt uppdrag som naturligtvis är oerhört roligt för en som alltid varit sportintresserad.

Idrottsintresset föddes redan under uppväxten i Järfälla.

– Det är faktiskt morfars fel. Han var passionerat intresserad av nästan all idrott, men framför allt av bollsporter. Jag umgicks mycket med mormor och morfar och de har varit en stor del av mitt liv. Att få gå på fotboll med morfar var bland det bästa jag visste som grabb.

I dag bor Lasse Persson i Järfälla med fru och tre barn, och fritidsintresset framför andra är naturligtvis – sport.

– Jag kan gå och titta på ett lokalt flicklag och känna sådan glädje när jag ser hur kul de har tillsammans. Det är något väldigt fint och fostrande över speciellt lagidrotter.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du växte upp?

– Jag tycker fortfarande lika mycket om Stockholm, men stressen har blivit mer påtaglig.

Vilken är den bästa Stockholmsskildringen?

– Den har Stig Claesson svarat för i boken ”Supportern”.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Djurgårdsbrunnskanalen. Jag åker gärna båt och gillar att puttra fram i alla vackra miljöer som finns i och runt Stockholm.

Favoritstadsdel?

– Kungsholmen. Jag upptäckte stadsdelen på riktigt under åren då Radio Stockholm höll till där. En väldigt mysig stadsdel, helt enkelt!

Om du fick bygga något i Stockholm, vad skulle det vara?

– Ett dagcenter dit folk kunde komma för att träffas och där alla skulle känna sig välkomna, hemlösa likaväl som direktörer. En träffpunkt över klass- och generationsgränserna.

Vilka tips skulle du ge till en Stockholmsbesökare som inte har varit här tidigare?

– Skärgården är ett absolut måste! Sedan bör man ta en promenad genom Gamla stan och uppleva ett häftigt idrottsevenemang, till exempel ett hockeyderby på Globen.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Den otroliga blandningen av människor, inte bara från hela Sverige utan från stora delar av världen. Det är bara vår egen okunskap och rädsla som sätter gränser för vilka vi väljer att umgås med.

Sämst?

– Vi som lever här borde bli bättre på att respektera varandra som medmänniskor.

Och framtiden för Månadens stockholmare?

– Jag hoppas få fortsätta på Radio Stockholm för all framtid! Det är världens mest fantastiska jobb. Och 2012 ska vi slå alla rekord i insamlingen till Världens Barn. Kanske försöker jag då också arrangera motionsloppet på fler orter runtom i Stockholm.

Motivering till månadens stockholmare i oktober

Lasse Persson är en av Stockholms mest älskade radioprofiler och använder radiomediet för att hjälpa stockholmarna att hjälpa. Han har samlat in pengar till Världens barn och fått stockholmarna att skänka sportkläder som han åkt med till Namibia och gett till fattiga fotbollsklubbar.

Mer om Lasse Persson

• Månadens stockholmare-intervju med Lasse Persson i P4 StockholmLasse Persons resa till Namibia
• P4 Radio Stockholm för Världens barn

Dilsa Demirbag-Sten. Text och foto: Tomas Bannerhed.

”Sveriges skarpaste samhällsdebattör”

Det är ingen dålig resa hon har gjort, Dilsa Demirbag-Sten – från flyktingbarn till positionen som en av Sveriges skarpaste samhällsdebattörer och skribenter. Därtill hyllad författare och styrelseledamot i bland annat Linnéuniversitetet och Per Ahlmark-stiftelsen. Men sedan hösten 2010 är det Berättarministeriet som gäller för månadens stockholmare i september.

– Det upptar nästan all min tid och de flesta av mina tankar, säger hon. Jag ser inte människor längre, jag ser bara potentiella volontärer. Jag ser inte hus, jag ser möjliga lokaler för våra blivande skrivarverkstäder.

Dilsa Demirbag-Sten är verksamhetsansvarig på Berättarministeriet, som erbjuder skrivarverkstäder för barn och ungdomar i åldrarna 8–18 år. För inspiration och stöttning står engagerade volontärer.

– Grundidén är att det är viktigt för barn att berätta – men lika viktigt att det finns människor som lyssnar, säger Dilsa Demirbag-Sten. Vi vill bygga relationer, erbjuda värme och hitta det som förenar oss alla i en värld där mörker och utanförskap tyvärr dominerar för många unga människor.

– Om man redan som ung får känslan av att omvärlden är genuint intresserad av att höra vem man är, var man kommer ifrån, hur det såg ut där man växte upp, hur man tänker om universum eller vilka framtidsdrömmar man har – då kommer ens självförtroende att öka och identiteten att stärkas.

– För mig var det avgörande att det fanns vuxna som lyssnade, att min berättelse var viktig. Berättarministeriet är ett sätt att återvända till där det började. Många som kommer till oss har samma bakgrund som jag.

Redan 1.200 anmälda

Efter omfattande förberedelser slår den första skrivarverkstaden upp portarna i Södertälje den 29 oktober. Redan har 1.200 unga anmält sig, uppmuntrade inte minst av sina lärare.

– Vi kan fungera som stöd för skolan. Det viktiga är att skrivandet är lustfyllt och att barnen står i centrum. Vi har fått hjälp av en arkitektbyrå med lokalerna och skrivarverkstäderna kommer inte att påminna det minsta om ett klassrum.

Rent konkret går det till så att klassen kommer till skrivarverkstaden på förmiddagen, arbetar med sina berättelser i två och en halv timme och får en bok med texterna i med sig hem. På eftermiddagarna vänder sig verkstäderna främst till lustskrivande ungdomar som arbetar med längre texter.

Nyligen skrev Berättarministeriet avtal med Bonniers som kommer att ge ut fyra böcker med ungdomarnas texter.

– Responsen har varit enorm! Alla vill hjälpa till: privatpersoner, företag, ideella organisationer och inte minst Volontärbyrån, vars insatser har varit ovärderliga.

Hellre jobb än mingel

Dilsa Demirbag-Sten växte upp i en nomadstam i turkiska Kurdistan, kom till Sverige som sexåring och bortförlovades mot sin vilja när hon var fjorton. Hon bröt förlovningen, flyttade till Stockholm och pluggade statsvetenskap och historia, engagerade sig i kampen mot kvinnoförtryck och hedersrelaterat våld, bland annat inom Amnesty och som sakkunnig hos dåvarande integrationsministern Leif Blomberg.

I dag är hon en tydlig röst i den offentliga debatten om demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Hon har också givit ut de uppmärksammade självbiografierna ”Stamtavlor” (2005) och ”Fosterland” (2010).

Hur kommer det sig att just du har kunnat göra den här svindlande långa resan?

– Förutsättningarna finns i Sverige, där demokrati, lagstadgade fri- och rättigheter och en socioekonomisk rörlighet är självklarheter. Jag råkade ha lätt för mig i skolan och hade engagerade lärare. Sedan är det hårt arbete. När andra reser på semester eller går på mingeltillställningar så jobbar jag. Så har det alltid varit.

Dilsa Demirbag-Sten bor på Östermalm med man och tre barn, varav två egna. Fritid har hon inte så mycket, men blir det tillfälle reser hon gärna med familjen. Musik och litteratur betyder också mycket.

– Jag har helt snöat in på facklitteratur just nu, men jag har även läst Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” och Hassan Loo Sattarvandis ”Belägring” på senare tid.

Hur har Stockholm förändrats sedan du kom hit?

– Mycket! Det är en varmare stad, mer tolerant, lite modigare och kaxigare. Och så har Stockholm klivit ut på gatorna. I dag finns massor av uteserveringar på trottoarerna, precis som i Frankrike.

Hur fungerar integrationen i Stockholm?

– Stan är segregerad, visst, men det är inte så hopplöst som det kan verka i debatten. Det är lättare att göra en klassresa här än i många andra städer. För tjugo år sedan fanns bara östermalmare på Östermalm, nu är det mer blandat. Dagens segregation är mer ekonomisk än etnisk.

Vilken är den bästa Stockholmsskildringen?

– ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund. Jag tänker på när jag var ung och gick hem genom Stockholm i gryningen – det var så vackert! Annars gillar jag Hjalmar Söderbergs Stockholmsskildringar.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Hagaparken. Jag älskar öppna platser, särskilt när nytt och gammalt får mötas. Sedan är jag torsk på Café Saturnus på Eriksbergsgatan. Det är mitt andra hem.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Några riktiga boulevarder, tack! Först då blir Stockholm en riktig storstad. Börja med Valhallavägen, bygg lekplatser och kaféer mellan vägbanorna.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Sibirien i Vasastan – ett Stockholm i miniatyr där det finns lite av allt. Sibirien vill framåt, det märker man tydligt.

Favoritytterstadsdel?

– Husby. Där kan man göra allt och folk är ute på gatorna, det är en del av staden med ett eget liv.

Vad får man inte missa när man besöker Stockholm?

– Stadsbiblioteket på Sveavägen med den fantastiska Rotundan. Sedan ska man åka båt i Skärgården och flanera genom stan, möta stockholmarna gående.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– 08-orna! Toleranta, öppna, nyfikna och lite ängsliga i en underbar kombination. Och så uppskattar jag Stockholm för all konst och musik som finns här.

Sämst?

– Biltrafiken. Kan vi inte flytta bort den från innerstaden? Bygg ut kollektivtrafiken!

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Jag ser inget annan än Berättarministeriet just nu. Om fem år har vi tre skrivarverkstäder i Stockholms stad, en i vardera Solna, Sundbyberg och Södertälje. Dessutom kommer vi att ha öppnat två verkstäder i Göteborg och håller på att öppna en i Malmö.

Läs mer om Berättarministeriet på www.berattarministeriet.se.

Stefan Thungren och Pelle Forshed.

Folklivsforskning i serieformat

De har känt varandra sedan ungdomsåren i Örebrotrakten och började göra en serie om Stockholms klubb- och uteliv mest på skoj. Nu har Pelle Forshed och Stefan Thungren utsetts till månadens stockholmare för sin uppmärksammade serie Stockholmsnatt, som ”gestaltar det upplevelserika och mångsidiga Stockholm”.

Serien publicerades ursprungligen på en klubbsajt, och till upphovsmännens stora överraskning blev den nominerad i kategorin Bästa läsning när Nöjesguiden summerade året 2003. Sedan 2005 trycks Stockholmsnatt varje vecka i Svenska Dagbladet, och Pelle Forshed och Stefan Thungren har nu passerat stripp nummer 300.

Namnet till trots utspelar sig serien numera mest under dygnets ljusa timmar.

– Den har följt våra egna liv och det har börjat dyka upp förskolebarn i stripparna. Mest är det kanske egentligen en serie om att åldras, säger Stefan Thungren.

– Vi gillar båda att det blir lite folklivsforskning och kulturantropologi över serien – men med en skämtsam ton, även om allvaret finns där i botten, säger Pelle Forshed. Nuet och trenderna försvinner så snabbt. Kanske kan serien fungera som ett slags dokumentation av vår tid.

– Vi vill att serien ska skildra sådant som är aktuellt, att den kan fungera lite som en dagstidningskrönika i serieformat. Och serien är ett tacksamt format, man kan ta upp nästan vad som helst utan att själv behöva stå för det som sägs.

Norrlänning räddad till livet

Två album har det blivit hittills – This is Stockholm (2008) och Stockholmsnatt (2010), båda på Kartago förlag – och när det senaste gavs ut i höstas beskrevs serien som ”en iakttagande indiesatir över storstadens unga och medvetna hipstergarde”. Bland det halvdussin karaktärer som serien kretsar kring märks till exempel Fashionraggaren, Myspacemiffot och Gubbhipstern.

– Det är roligt att kunna skildra ett sådant här kompisgäng inifrån. Det blir något komiskt över distanslösheten och vi gör oss ju också lustiga över oss själva, säger Stefan Thungren.

– Någon har kallat Stockholmsnatt för en mild satir, och det är en ganska bra beskrivning. Ironin kan också ses som en kärleksförklaring till staden. Man ironiserar ju över det man älskar.

Serien läses av unga som gamla, av stockholmare, göteborgare och norrlänningar. Och även om Stockholmsnatt inte hör till de mer kontroversiella tecknade serierna har den retat upp en och annan genom åren.

– Några har sagt upp sin prenumeration på Svenskan, men de flesta som hör av sig gillar serien. En norrlänning skickade ett mejl där han konstaterade att serien hade räddat hans liv.

De tecknade serierna har tagit plats i det kulturella finrummet under 2000-talet. Hur kommer det sig?

– Tidningen Galago banade väg redan på 1980-talet, säger Pelle Forshed. Den har betytt oerhört mycket och blivit en plattform för många alternativa serier. Plus Rocky av Martin Kellerman! Han blev en Björn Borg-figur som drog med sig en massa andra serietecknare.

Till deras egna favoriter bland serietecknarna hör Chris Ware, Daniel Clowes, Mats Jonsson och Daniela Wilks.

– Och så Tintin förstås! säger Stefan Thungren. De albumen var den största anledningen till att man ville bli journalist en gång i tiden.

Söderberg och Kellerman bäst

Till vardags är Pelle Forshed illustratör och Stefan Thungren musikkritiker och krönikör i Svenska Dagbladet. De har båda nyligen lämnat innerstan för småbarnsliv i Bagarmossen respektive Hägerstensåsen. Kanske personifierar de därmed en tendens i dagens Stockholm, menar de.

– Det har hänt mycket med Söder de senaste tio femton åren. Ett glas vin kostar 98 kronor, bostäderna har blivit för dyra, småaffärerna tvingas stänga. Jag tror att många av dagens Söderbor kommer att flytta utanför tullarna. Mycket av det som Södermalm stod för när vi flyttade hit i början och mitten av 1990-talet hittar man i dag på andra platser i staden, säger Stefan Thungren.

Har ni några smultronställen i Stockholm?

Stefan: Mickes skivor vid Hornstull. Ibland kan jag få en plötslig lust att bara cykla dit. Dessutom har han ju alltid öppet, även när det är Kalle Anka på julafton.

Pelle: Jag gillar Beckholmen. Centralt och ändå lite avsides.

Vilken är er favoritstadsdel?

Stefan: De södra förorterna. Det känns att något är på gång där, en sorts pionjäranda som fanns på Söder för tjugo år sedan.

Pelle: Bagarmossen – en levande förort med en bra blandning av människor.

Vem är den bästa Stockholmsskildraren?

Stefan: Dött lopp mellan Hjalmar Söderberg och Martin Kellerman. Och Per Anders Fogelström kommer man inte förbi i det sammanhanget. Alla inflyttade stockholmare borde få hans Stadserie i present. Med en historisk känsla följer också en större respekt för staden.

Pelle: Hjalmar Söderberg skulle jag nog också säga. Sedan tycker jag att Johan Klings Människor helt utan betydelse, som kom häromåret, är en fin skildring av vår tids Stockholm.

Vad skulle ni vilja bygga i Stockholm?

Stefan: En permanent loppis, som i London, till exempel på Katarina Bangata på Södermalm.

Pelle: Jag tycker att man ska göra om Beckholmen till en fristad som Christiania i Köpenhamn.

Vilka tips skulle ni ge till en Stockholmsbesökare?

Stefan: Gå på krogen Pelikan på Blekingegatan och besök några av alla alternativa gallerier, serieaffärer, klubbar och skivbutiker.

Pelle: Ta en rundtur med båt och upplev Stockholm från vattnet. Gillar man serier ska man besöka Staffars serier på Bellmansgatan som är bäst i stan.

Vad är allra bäst med Stockholm?

Stefan: Att man kan möta likasinnade oavsett hur smala intressen man har.

Pelle: Tunnelbanan och storstadspulsen.

Sämst?

Stefan och Pelle: Segregationen – ekonomiskt, etniskt, socialt.

Och framtiden för månadens stockholmare?

Stefan: Jag hoppas att Stockholmsnatt kan utvecklas till en teveserie eller bli film.

Pelle: Jag ser fram emot att fortsätta med serien. Det är kul att den tuffar på i sin takt, och namnet tänker vi inte ändra även om den numera utspelar sig mest i dagsljus.

Motivering till att Pelle Forshed och Stefan Thungren är månadens stockholmare

Både inflyttade lantisar och riktiga stockholmare kan känna igen sig i Pelle Forsheds och Stefan Thungrens tecknade serie Stockholmsnatt. De gestaltar det upplevelserika och mångsidiga Stockholm.

Läs Stockholmsnatt

Stockholmsnatt publiceras på Svenska Dagbladets kultursidor varje fredag. Se www.svd.se/kultur/serier.

Text och bild: Tomas Bannerhed.

Från tre anställda till 150 på tre år. Hemvårdsföretaget Aman Care AB i Kista växer så det knakar och expanderar nu även utomlands. Receptet? Att erbjuda skräddarsydd hemtjänst på kundernas eget språk och med respekt för deras kultur och religion.

Framgångarna och utmärkelserna har kommit snabbt för ägaren Karima Tice, men bakom dem ligger också en målmedveten satsning.

– Det handlar om envishet och hårt arbete, om att visa medarbetarna uppskattning och alltid sätta kunden i centrum, säger Karima Tice, som utsetts till Månadens stockholmare i juli.

När Karima Tice år 2008 köpte Aman Care var företaget konkursmässigt. Hon visste inget om att driva företag men desto mer om vad hon ville uppnå – och hon var säker på att hon skulle kunna bygga upp ett blomstrande företag från grunden.

– Jag hade erfarenhet från vårdsektorn och var beredd att jobba hårt för att lyckas. I början krävdes oerhört mycket arbete, ibland mitt i natten, för att skaffa nya kunder och för att vårda dem vi hade.

Aman Care erbjuder hemvård, personlig omvårdnad, ledsagning och avlastning till äldre och personer med funktionshinder. För att möta behoven i det mångkulturella samhället erbjuder företaget hjälp och stöd på 43 olika språk. Verksamheten finns numera i flera svenska kommuner och i Birmingham.

Årets företagare

Karima Tice har under 2011 utsetts till både Årets företagare i Stockholms stad och Årets inspirationsföretag i länet ”för sitt stora samhällsengagemang och arbete med att skapa möjligheter för ungdomar, arbetslösa och nyanlända flyktingar”.

– En viktig förklaring till framgångarna är att jag har lyckats rekrytera rätt personer och att mina medarbetare hela tiden har trott på idén. Jag vill ha folk runt mig som brinner för det här och är beredda att alltid sätta kunden i centrum. I gengäld får de anställda bestämma mycket över sitt arbete, till exempel när de vill jobba. Tvingar jag en morgontrött medarbetare att börja klockan sex så drabbar det bara kunden, säger Karima Tice.

Vad är roligast med att driva Aman Care?

– Att få träffa nya människor och kunna påverka verksamheten så att vi hela tiden får nöjda kunder. Jag är inte en chef som sitter inne på rummet utan vill vara så synlig som möjligt. Det är roligt att vara chef!

Efter alla utmärkelser har Karima Tice också blivit en efterfrågad föreläsare som ofta är ute och berättar om sin affärsidé.

– Jag brukar betona hur viktigt det är att våga anställa någon som är annorlunda. Ikea är en förebild när det gäller att ta till vara medarbetarnas olika etniska bakgrunder.

Karima Tice kom själv från Somalia som nioåring. Hon är utbildad tandsköterska och har också bott och arbetat i USA, bland annat som sjuksköterska.

– Åren i USA lärde mig jättemycket. Kunden behandlas på ett helt annat sätt där än i Sverige. Där har kunden alltid rätt! Du kan komma in med dina byxor flera år efter att du köpt dem och få ett par nya om du inte är nöjd. Vi måste föra in mer av den attityden i Sverige i stället för att argumentera mot kundens önskemål.

Hur tycker du att vi tar hand om människor från andra kulturer i Stockholm?

– Faktiskt ganska dåligt. Invandrare måste prestera extra för att behandlas lika. Många infödda svenskar verkar tänka att Sverige tar hand om dessa stackars människor som är så fattiga och har det så svårt – i stället för att se invandrarna som en tillgång. Massmedierna borde uppmärksamma fördelarna med invandring i mycket större utsträckning.

”Väldigt trygg stad”

Karima Tice bor i Akalla med tre barn och sin amerikanske man, som hon för övrigt har startat ett företag tillsammans med inom området etnisk kommunikation. De vill bygga broar mellan invandrare och svenskar. På fritiden spelar hon helst tennis med barnen (som liten drömde hon om att bli tennisproffs) eller läser böcker, just nu Barack Obamas ”Min far hade en dröm”.

Hur tycker du att Stockholm har förändrats sedan du kom hit?

– När jag gick på Eriksdalsskolan på Södermalm var jag den enda invandraren på hela skolan. I dag är Stockholm en multikulturell stad. Se bara på alla kaféer och restauranger!

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Skärgården! Den är så fantastiskt vacker. Sedan tycker jag mycket om Djurgården, inte minst för all grönska.

Vilken är din favoritstadsdel?

– Järva. Allra mest gillar jag Akalla by med anor från 1600-talet. Det är så vackert vid bondgården där.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– Ett nytt, modernt, helt unikt operahus. Inga fler höghus, tack!

Vilka tips skulle du ge till en Stockholmsbesökare i sommar?

– Åk ut i skärgården, promenera genom Gamla stan, ta en båttur till Birka i Mälaren.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Att allting fungerar och är så välorganiserat. Gatorna snöröjs på nätterna och bussarna går i tid. Det är också en väldigt trygg stad där man kan vara ute mitt i natten utan att vara rädd för att bli rånad.

Sämst?

– Förorterna. Staden borde göra mer för att lyfta upp de etniska minoriteterna och skapa mötesplatser, till exempel basarer, där folk kan träffas och bekanta sig med varandras kultur och traditioner.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Väldigt ljus! Företaget blomstrar och jag föreläser mycket. Jag vill också utvidga verksamheten med multikulturella vårdcentraler och servicehus där kundvänligheten alltid står i fokus.

Jan Broman och Per Broman

”Världens centrum för fotografi”

I maj 2010 slog Fotografiska upp portarna i Stora Tullhuset på Stadsgårdskajen – och blev en omedelbar succé. Nu satsar bröderna Jan och Per Broman, som nyligen tog emot Stockholms stads hederspris, på att göra Stockholm till huvudstad för fotografi i världen.

– Första året har varit helt fantastiskt, vi har haft 30 utställningar och redan nått upp till målbilden för år fyra. Nu kan vi omformulera våra långsiktiga mål och sikta ännu högre, säger Jan Broman, tillsammans med Per Broman grundare av Fotografiska.

Målsättningen (som många tyckte verkade orealistisk) var 230.000 besökare under det första året – en siffra som hade uppnåtts redan efter sex månader.

– Vi har också fått större internationell uppmärksamhet än vi hade vågat hoppas på, säger Per Broman. Både Wall Street Journal och Wallpaper har till exempel publicerat längre artiklar om Fotografiska, som ofta beskrivits som något unikt.

Tidigare var tanken att Stora Tullhuset skulle bli Abbamuseum, men när det gick i stöpet såg Jan och Per Broman möjligheten att öppna Fotografiska. De hade då redan drivit Fotomässan i Nacka och Älvsjö några år tillsammans och även där haft en uttalat internationell ambition.

– Före Fotografiska fanns det ingen som visade foto på den här nivån i Stockholm, säger Jan Broman. Vi hade sett att det fungerade utomlands – i Berlin, Paris och New York – och kände att tiden var mogen för en större satsning på nutidens främsta konstform.

Hyresvärden Stockholms Hamnar bekostade renoveringen av det anrika tullhuset, ritat av Ferdinand Boberg, men Fotografiska är ett privat initiativ som kunde förverkligas tack vare privata finansiärer och nu också drivs i privat regi.

– Det privata är inte viktigt i sig, men det har varit viktigt för oss att vara fria och inte beroende av bidrag.

Vad var det som fick er att verkligen tro på Fotografiska?

– Fotografi är framtidens konstform, vilket skapar affärsmöjligheter, säger Jan Broman. Dessutom blir konsten allt viktigare för oss människor. Jag ser konsten som en oas i samtiden att hämta lugn och kraft ur, en plats för mänskliga möten, vilket egentligen är själva huvudsyftet med hela vår verksamhet.

– Vi är inget museum. Vi är en mötesplats där det finns ett museum. Framför allt har vi en pedagogisk avsikt som visar sig både genom de samlingar vi håller på att bygga upp och genom skolutbildningar och guideverksamhet.

Mapplethorpe nästa

Fotografiska har redan presenterat utställningar med flera av fotografins världsnamn – Annie Leibovitz, Sarah Moon, Vee Speers och Albert Watson – och också visat flera av Sveriges mest erkända fotografer, däribland Pieter ten Hoopen, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Lars Tunbjörk.

Fotografiska rymmer även mötesplatser för företag, butik och bar och restaurang med magnifik utsikt över Saltsjön och Djurgården. Fotografiska Akademin erbjuder dessutom utbildningar och workshoppar för både amatörer och proffs.

Just nu ser Jan och Per Broman fram emot ännu en drömutställning: Robert Mapplethorpe-retrospektiven som öppnar den 17 juni.

– På längre sikt skulle det också vara roligt att ge större utrymme för den yngre generationen fotokonstnärer, som till exempel Helena Blomqvist.

Hur ser ni på Stockholm som evenemangsstad?

– Fantastisk! Många av våra gäster säger att Stockholm är världens vackraste stad. Bara genom sitt läge har Stockholm alla förutsättningar att bli en av världens bästa evenemangsstäder, säger Per Broman.

– Sedan är det mycket upp till vad man gör av de möjligheter som finns. På Fotografiska har vi till exempel öppet mellan klockan 10 och 21 varje dag utom midsommarafton och julafton, säger Jan Broman.

Hur ser er drömbild av Stockholms framtida kulturliv ut?

– Fördela lika mellan privat och offentligt. Det är viktigt att hitta en balans mellan intjäningsförmåga och subventioner. De privata krafterna berikar inte minst genom att de har ett tydligt besökarfokus, säger Jan Broman.

– När det gäller Fotografiska var det helt nödvändigt för oss att lösa finansieringen själva. Det skulle ha tagit alldeles för lång tid annars. Entreprenörsdrivet är viktigt för att hålla nere kostnaderna. Man kan inte ha en stab på 30 man som jobbar i flera år innan man öppnar. Här var vi tre personer som körde, vilket gör att vi använde extremt lite pengar jämfört med om det skulle ha dragits i gång i offentlig regi.

”Växte upp i mörkrummet”

Bröderna Broman har i det närmaste fotografin i blodet. Deras far var pressfotograf och sedermera chef för DN/Expressens bildavdelning.

– Vi växte upp i mörkrummet, med fingrarna i fixeringsbaden.

De hade också arbetat med bilder en stor del av sitt yrkesliv innan de slog sina påsar ihop och startade Fotomässan 2006.

Hur tycker ni att Stockholm har förändrats sedan ni växte upp?

– Totalt, på alla områden – inte minst när det gäller livets glädjeämnen: mat, dryck och möjligheten till möten. Det är väl egentligen bara Operan och Slottet som inte har förändrats sedan vi växte upp, säger Jan Broman.
– Folklivet har förändrats enormt. Nu börjar ju till och med stadens kajer få ett riktigt bra liv, säger Per Broman.

Har ni några smultronställen i Stockholm?

– Skeppsholmen och Kastellholmen är fantastiska oaser att promenera i. Gamla stan är också fint, säger Jan Broman.
– Stockholms stadion. Det får bara inte bli ett tråkigt museum! säger Per Broman.

Vad får man inte missa om man besöker Stockholm?

– Fotografiska, Vasamuseet och Skansen är tre unika besöksmål.

Vem är den främste Stockholmsskildraren i fotohistorien?

– Gunnar Smoliansky.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Människorna. Stockholmarna är extremt trevliga och stolta över sin stad, det säger alla våra gäster. Utländska besökare blir oerhört väl bemötta i Stockholm.

Sämst?

– Vi måste släppa Jante och låta folk få utveckla sina idéer utan att bli nedtryckta. Vi ska vara stolta över människor som tar egna initiativ och vill något, säger Jan Broman.
– Stockholm borde bli bättre på att använda vattnet som transportmedel och på att ljussätta alla vackra byggnader, säger Per Broman.

Vad är Fotografiska om tio år?

– En mognare frukt, vi kan bara bli bättre och bättre. Om tio år är Stockholm etablerat som en världsstad för fotografi.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Vi är kvar om tio år. Vi har kul varje dag.

Eva-Britt Leander och Michael Frejd

De gör vardagen tryggare

– Det handlar väldigt mycket om att skapa tillit, förtroende och delaktighet. Vi försöker samla de goda krafterna och hitta mötesplatser där vi kan lyfta fram dem som har lyckats.

Det säger Eva-Britt Leander och Michael Frejd, som har utsetts till månadens stockholmare för att de gör Spånga-Tensta till en tryggare stadsdel, helt enligt Stockholms stads vision.

– Tidigare handlade det mycket om att åtgärda olika problem, men nu arbetar vi mer förebyggande och försöker involvera föräldrarna så mycket som möjligt, säger Eva-Britt Leander.

– Trygga områden kännetecknas ofta av att de som vistas i den offentliga miljön är på väg någonstans, säger Michael Frejd. De hänger inte på torget i timme efter timme. Därför arbetar vi mycket med att försöka erbjuda ungdomarna en strukturerad och meningsfull fritid.

Eva-Britt Leander är enhetschef med ansvar för fältassistenterna och arbetar med projektet Trygg i Tensta som riktar sig till ungdomar mellan 18 och 23 år. Michael Frejd är enhetschef på medborgarkontoret och Brå-samordnare. Han arbetar mycket med föreningslivet och ordnar trygghetsvandringar för att identifiera otrygga miljöer.

– Det handlar mycket om belysning och om att beskära träd och röja sly där det behövs. Här gör Stockholms stad ett väldigt bra jobb, säger Michael Frejd.

Båda engagerar sig dessutom i nätverket Samtidigt Först, Spånga-Tenstas modell för samverkan för unga i riskzonen.

Bygemenskapen odlas

– I Spånga finns en lång tradition av bygemenskap där man har sett till varandras hus, säger Eva-Britt Leander. Nu har vi odlat det förhållningssättet även i Tensta. Det handlar mycket om att stärka grannsämjan. Och genom nätverket Samtidigt Först förstärker vi samverkan mellan förskola, skola, fritidsledare, socialtjänst, polis och föräldrar. Numera kontaktas alla parter på en gång om några ungdomar hamnar i riskzonen.

– Grundregeln är enkel: ju starkare sociala band, desto tryggare samhälle, säger Michael Frejd. Och ju fler vuxna i utemiljön, desto tryggare klimat. Men det är svårt i en stadsdel som omvandlas så mycket. Tensta är ett "genomgångsbostadsområde" med stor omflyttning. Många bor bara här en tid i början av sin bostadskarriär.

Eva-Britt Leander och Michael Frejd säger att en hel del ungdomar i Spånga-Tensta tyvärr saknar både framtidstro och meningsfull sysselsättning.

– Därför är det desto viktigare att vi verkligen fokuserar på ungdomarnas egna positiva resurser, säger Eva-Britt Leander. Det är svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och de som lyckas försvinner ofta härifrån. Vi måste stärka ungdomarnas självförtroende och självkänsla, få dem att våga satsa på det de är intresserade av, oavsett om det är matematik eller fåglar eller att sjunga.

Hur ska Stockholm bli den tryggaste huvudstaden i Europa?

– Genom att sådan här verksamhet uppmärksammas och varje stadsdel inventerar och åtgärdar de problem som finns. Vi måste skapa ett klimat i staden där olika aktörer samverkar i alla lägen i stället för att skylla på varandra, säger Eva-Britt Leander.

– Jag tycker att vi har kommit långt i Stockholm, säger Michael Frejd, men vi behöver jobba ännu mer med att förstärka Järvaandan som handlar mycket om stolthet och omtanke. Vi behöver viktiggöra människor – det är en betydelsefull tanke hos oss – och vi behöver bli ännu bättre på att samla goda krafter och få människor att växa genom möten.

”Staden är så ren”

Eva-Britt Leander kommer från Borlänge men har bott och verkat i Spånga-Tensta sedan 1977, bland annat som idrottslärare och skolledare på Spånga gymnasium. Michael Frejd är västgöte och socionom och har arbetat med ungdomar i Spånga-Tensta under de senaste 15 åren.

Hur tycker ni att Stockholm har förändrats sedan ni flyttade hit?

Michael: Staden har fått en mycket mer internationell prägel, vilket är väldigt positivt. Och så gillar jag att det har blivit så många uterestauranger.
Eva-Britt: Allt är så mycket större i dag än på 1970-talet. Tyvärr har Stockholm också blivit en mer segregerad stad i takt med att invånarantalet har ökat.

Har ni något smultronställe i Stockholm?

Michael: Jag gillar Karlberg, hela omgivningarna runt kanalen och slottet är en fin miljö.
Eva-Britt: Skinnarviksberget på Södermalm. Det är lite friluftskänsla mitt i stan där, och med en fantastisk utsikt över Riddarfjärden.

Vad skulle ni vilja bygga i stan?

Michael: En stor nationell inomhusarena för basket och innebandy i Tensta. Man borde flytta ut Eriksdalshallen till Järva.
Eva-Britt: En väl fungerande och levande samlingsplats i Tensta, ett Folkets hus som kan underlätta för olika etniska grupper att göra saker tillsammans.

Vilken är er favoritstadsdel?

Michael: Spånga-Tensta för mångfaldens skull.
Eva-Britt: Stora Essingen. Där finns vattnet och naturen och samtidigt närheten till stan.

Vilka tips skulle ni ge till en Stockholmsbesökare?

Michael: Gå på Tensta marknad och besök naturområdena på Järvafältet.
Eva-Britt: Fjällgatan på Södermalm får man inte missa! Att bara ta en glass och njuta av utsikten. Sedan fortsätter man till Kvarnen, ett klassiskt ölställe med bra husmanskost.

Vad är allra bäst med Stockholm?

Michael: Mångfalden, den fantastiska naturen och att det råder ett väldigt öppet klimat.
Eva-Britt: Kombinationen av storstadspuls och närheten till naturen. Och att stan är så ren, det säger alltid de utländska besökarna.

Sämst?

Michael: Att så många invånare trots allt inte har något arbete. En vettig sysselsättning är nödvändig för att man ska kunna utnyttja stadens alla möjligheter.
Eva-Britt: Att lite för mänga människor har "påhittade" jobb utan inbyggd utbildning.

Och framtiden för månadens stockholmare?

Michael: Den blir lärorik! Mitt jobb är min själ och det händer så mycket roligt inom det här området. Jag ser fram emot att fortsätta arbetet för ett ännu tryggare Spånga-Tensta.
Eva-Britt: Förutom allt spännande med jobbet ska jag bli mormor i juli – det är nog det största som händer i år. Det är fantastiskt att se barn och ungdomar utvecklas.

”Vi ska bygga nästa storindustri”

Sveriges yngste docent. En av 50 svenskar som kommer att förändra världen. Saeid Esmaeilzadeh har fått många lovord, utmärkelser och priser för sin forskning och för sina insatser som entreprenör. Och när han blickar framåt svävar han inte på målet:
– Vi ska vara med och bygga nästa svenska storindustri. De största svenska börsbolagen är i genomsnitt 95 år gamla. Vi behöver fylla på med nya.

Saeid Esmaeilzadeh är vd på Serendipity Innovations AB, som han startade 2004 tillsammans med kompanjonen och barndomsvännen Ashkan Pouya. Bolaget är en så kallad företagsinkubator där kärnverksamheten består i att bygga kunskapsbaserade, innovativa företag utifrån ledande forskning.

– Framgångsreceptet är att hela tiden arbeta tätt tillsammans med produktutvecklare, entreprenörer och blivande kunder, säger han. Vi väntar inte tills det finns en färdig produkt att sälja utan går direkt till kunden så tidigt som möjligt.

Serendipitys kontor ligger på Stureplan och namnet betyder ’lyckosam slump’ – vilket inte är någon slump.

– Vår filosofi är att man inte kan förutsäga vad som kommer att efterfrågas på marknaden. Däremot kan vi med en bra företagsstruktur och planering vara säkra på att vi kommer att utveckla några av de produkterna.

I dag ryms ett tiotal företag under Serendipity-paraplyet, framför allt inom områdena medicinteknik och förnybar energi. Bland produkterna märks till exempel papper och tyg som inte suger upp vatten, miljövänliga flam- och rötskyddsmedel för trähus och möbler, orala och nasala vacciner som kan distribueras med posten, en implantatteknik för snabbkoppling vid kärlkirurgi samt en metod som gör det möjligt att reparera brosket i knäna i stället för att operera in proteser. 

– Det ligger väldigt mycket forskning bakom de här produkterna, och i flera fall står vi inför ett genombrott på marknaden. Det beror inte på att vi har tillgång till geniförklarade professorer utan handlar helt enkelt om ett lagarbete där forskare, entreprenörer och affärsutvecklare deltar under hela utvecklingsfasen i nära samarbete med kunden.

– Entreprenörens roll är jätteviktig i sådana här processer. En entreprenör ser kunskapen som medel och pengarna som mål – det vill säga det omvända perspektivet i förhållande till forskarens. Det finns en jättepotential i att forskare och affärsutvecklare går ihop och jobbar tillsammans.

”Se på Silicon Valley!”

På deltid är Saeid Esmaeilzadeh också adjungerad professor i materialkemi vid Stockholms universitet, där han inledde sin akademiska bana på 1990-talet. Och som om inte vd-jobbet och professuren vore nog har han nyligen börjat doktorera i innovationsteknik vid Mälardalens högskola.

– För mig är det viktigt att ha kvar en fot i forskarvärlden. Hela vår verksamhet bygger på en dynamisk samverkan med forskningen. Jag undervisar och bedriver viss forskning parallellt med att vi utvecklar våra produkter inom Serendipity.

År 2030 ska Stockholm vara en världsledande kunskapsregion. Hur ser du på det?

– Stockholm har verkligen alla förutsättningar. Utbildningsnivån är hög, infrastrukturen och lagstiftningen bra, men inställningen till människor från andra kulturer måste förändras. Vi måste välkomna investerare, entreprenörer och ingenjörer – alla driftiga människor – på ett helt annat sätt än vad som görs i dag.

– Se på Silicon Valley i Kalifornien! Där är alla välkomna och det är indier, iranier, kineser, taiwaneser och svenskar – inte amerikanerna själva – som har utvecklat den miljön till vad den är i dag med varumärken som Microsoft, Apple, Google och Facebook.

– Stockholms stad ska inte styra så mycket, men det är viktigt att skapa förutsättningar för dem som vill bygga nya företag. I Sverige finns jättemycket kunskap – men samtidigt en stor okunskap om hur man förädlar den till nya produkter och företag. Sverige är som ett stort oljefält där folk är rädda för att borra upp oljan och få vet hur man ska förädla den.

Doktor vid 26

Saeid Esmaeilzadeh växte upp i Teheran, men familjen tvingades fly landet när han var åtta år. Flykten skedde med häst över bergen till Turkiet, och sedermera kom familjen till Husby i nordvästra Stockholm. Redan som 18-åring började han plugga vid Stockholms universitet (kemi och religionshistoria), han inledde forskarstudierna vid 21 och var färdig doktor vid 26. Två år senare utnämndes han till docent i materialkemi.

– Det har alltid känts självklart att jag skulle plugga vidare. Jag hade lätt för mig i skolan och har alltid tyckt att det är roligt att lära mig nya saker. Min bakgrund gör kanske också att jag har förmåga att uppskatta de resurser som finns i Sverige i form av fungerande infrastruktur och möjligheter att studera och tänka fritt.

Hur har Stockholm förändrats sedan du kom hit 1983?

– Staden har blivit mycket mer internationell, vilket är väldigt trevligt. Det märks på allt – människorna, maten, detaljhandeln.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– För mig är de mjuka strukturerna viktigare än vägar och byggnader. Det är jätteviktigt hur vi tar emot och behandlar utländska besökare, till exempel investerare, entreprenörer och företagare som kommer till Stockholm.

Har du någon favoritstadsdel?

– Vasastan för den trevliga stämningen och för att det är nära till allt. Och för att jag bor där.

I ytterstaden?

– Kista. Där finns många bra persiska restauranger, och så gillar jag Kista Centrum.

Vad får man inte missa när man besöker Stockholm?

– Människorna. Jag har inget större intresse för historiska platser eller kulturella aktiviteter. För mig är det viktiga att skapa kontakter och bygga personliga relationer.

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Det är en öppen och liberal stad som är tillräckligt stor för att allt ska finnas, från biografer till advokater. Stockholm är på många sätt en helt underbar stad!

Sämst?

– Att det är så kallt och att många människor faktiskt kan vara ganska osociala.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Ett evigt byggande. Jag vill att det ska gå ännu bättre för våra företag i år än vad det gjorde i fjol – och då var 2010 ändå ett grymt bra år.

”Vi får inte nonchalera klimathotet”

Jan Rapp är inte bara en dokumenterat uppskattad förlossningsläkare. Han brinner också för att motverka klimatförändringarna och vill göra biogas av alla matrester som slängs runtom i staden. Nu har han utsetts till månadens stockholmare av Stockholms stad.

– Vi har inte råd att nonchalera klimathotet. Det borde vara självklart att separera matrester från övriga sopor och behandla dem som den resurs de är. Användning av biogas som fordonsbränsle minskar koldioxidutsläppen med över 95 procent jämfört med bensin. Jag trodde knappt att det var sant när jag insåg att man i Stockholms reningsverk kan framställa bränsle av något som hittills har betraktats som avfall, säger Jan Rapp.

– Det är föråldrat att inte satsa mer på detta. Råvaran finns ju redan i form av alla matrester, och genom att omvandla dem till bränsle löser vi även problemet med att deponera matresterna. Dessutom har många stockholmare dåligt samvete för att de gör för lite för miljön. Då tycker jag att man ska erbjuda fler möjligheten att källsortera sitt matavfall. Separat soppåse och en soptunna för matrester är allt som behövs.

Jan Rapp är biträdande överläkare på kvinnokliniken vid Danderyds sjukhus. Miljöintresset har funnits sedan barnsben och han studerade också miljövård innan han sökte sig till läkarbanan. Han är miljöombud för sjukhusets läkargrupp och bland annat engagerad i att försöka minska miljöpåverkan från läkemedelsanvändningen. Nyligen belönades Jan Rapp med Danderyds sjukhus miljö- och hållbarhetspris för 2010.

800.000 liter bensin

– Jag har länge varit bekymrad över klimatet och för fyra år sedan började jag fråga mig vad jag själv kunde göra för att vi ska minska vår klimatpåverkan. När jag läste om möjligheten att omvandla matrester till fordonsbränsle bestämde jag mig för att försöka skynda på satsningarna på detta.

Sagt och gjort. Jan Rapp grävde där han stod och började med vården, där han hade sett hur matresterna – även om de från början kastades i separata säckar – till slut hamnade i samma kärl som övriga sopor. Han uppvaktade politiker och tjänstemän och skapade nätverk för att öka insamlingen av matavfall i Stockholm, ordnade studiebesök för de miljöansvariga på länets sjukhus och fick avfallskvarnar och biogasanläggningar förevisade. De åkte även till föregångskommunen på området, Västerås, för att se och lära av hur de jobbar.

Men för ett par år sedan tröttnade Jan Rapp på alla långa beslutsvägar och bestämde sig för att sponsra två deltidstjänster med egna pengar i nio respektive fyra månader.

– Jag insåg att bristen på personal var en flaskhals. Matrester samlas inte in av sig själva. Hushåll, skolor, restauranger och livsmedelsbutiker måste få information, och distribution och hämtning av kärl behöver koordineras.

Mängden insamlat matavfall i Stockholm ökade med 20 procent till årets 6.300.000 kilo. Omvandlat till fordonsbränsle skulle det motsvara 800.000 liter bensin.

Rosenlunds sjukhus på Södermalm har nu börjat lämna sitt matavfall för biogastillverkning och Jan Rapp hoppas att allt matavfall från landstingets sjukhus ska börja källsorteras under 2011.

– Min förhoppning är att sjukhusens matavfall ska kunna bidra till driften av SL:s 140 biogasbussar och till att miljöambitiösa Taxi Stockholms gasbilsägare ska slippa köa som de gör i dag.

Läkare i Etiopien

Jan Rapp flyttade till Stockholm för 15 år sedan, bor i Vasastan och ägnar gärna eventuell fritid åt diverse inrednings- och byggprojekt. Han beskriver sig som ”väldigt social” och har också rest och arbetat mycket i olika utvecklingsländer, senast i fjol då han var förlossningsläkare i Etiopien.

Har du något smultronställe i Stockholm?

– Fredhällsbadet. Man går ner från gatan och plötsligt ligger man på en badklippa mitt i stan, vilket är ganska otroligt. Det är alltid väldigt avslappnad stämning där och lätt att börja prata med människor på ett otvunget sätt.

Vad skulle du vilja bygga i Stockholm?

– En piazza från Odenplan ner mot Sveavägen. Och sedan borde Götgatan bli gågata hela vägen till Skanstull. Tänk om man kunde behålla den sköna känslan på Götgatspuckeln ända ner till Ringen!

Stockholm är Europas miljöhuvudstad 2010. Tycker du att staden lever upp till det epitetet?

– Absolut, det finns en massa saker i Stockholm som är enastående från miljösynpunkt. Däremot är det synd att staden inte har kommit ännu längre när det gäller just biogasproduktionen. Fler hushåll borde kunna få sitt avfall hämtat separat och matresterna borde kunna omvandlas till gas här i Stockholm. Nu kommer gasen till att börja med att produceras i Uppsala och sedan transporteras tillbaka till Stockholm.

Vilka tips skulle du ge till en Stockholmsbesökare som är här för första gången?

– Vasamuseet och Mosebacketerrassen får man inte missa. Boule & Berså vid Danvikstull är ett favoritställe på sommaren, och så måste jag rekommendera ett kvällsbesök i baren Och himlen därtill högst upp i Skrapan på Södermalm. En riktigt kosmopolitisk känsla!

Vad är allra bäst med Stockholm?

– Att det alltid är liv och rörelse. I de flesta småstäder är det tvärdött efter klockan 18 och det passar inte mig. Jag behöver kunna gå ut och ta en kaffe och titta på folk. Det är jätteskönt att Stockholm är vaket stora delar av dygnet.

Sämst?

– Den selektiva kökulturen. Om man är ett gäng som går ut vet man inte om alla kommer att ”godkännas” av dörrvakten. Det förtar glädjen i förväg och är förnedrande och ovärdigt.

Och framtiden för månadens stockholmare?

– Den ser ljus ut! Och den kommer att kännas ännu ljusare den dagen staden uppfyller det ursprungliga nationella målet om att samla in minst 35 procent av allt matavfall även från hushållen. Det vore "ascoolt"! Vi måste unna stockholmarna att få känna att de gör något bra för miljön.

Fotnot

Jan Rapp belönades med Danderyds sjukhus miljö- och hållbarhetspris 2010 för sitt arbete med insamling av matavfall och för att han ”förenar ett visionärt tänkande med praktisk handling som bidrar till att Danderyds sjukhus ligger i framkant och inspirerar andra”.