Lindhagenplanen och parker på bergen
Stockholm expanderade kraftigt från mitten av 1800-talet. Hygienen var under all kritik och spädbarnsdödligheten mycket hög. Kring 1860 inleddes arbeten för att förbättra situationen. 1866 presenterade en kommitté under ledning av Albert Lindhagen den så kallade Lindhagenplanen. I förslaget ingick omfattande gaturegleringar som skulle föra in ljus och luft, göra staden mer hygienisk och befordra trafiken.
En bärande tanke var att stadsborna skulle få tillgång till "en landtlig naturs välgörande inverkan". Stockholms malmar skulle bebyggas med nya bostadshus och ett flertal parker skulle anläggas där de bäst behövdes: i närheten av bostäderna. Därigenom skulle alla kunna tillbringa sin lediga tid i en park.
Liknande stadsplaneregleringar genomfördes vid ungefär samma tid i bland annat Paris och Wien. Influenserna från England är också tydliga, särskilt när det gäller de sociala ambitionerna. Det var bergiga områden som reserverades för de nya parkerna, dels för att de var svåra att bebygga, men också för att de med enkla medel skulle kunna förvandlas till prunkande parker.
Man menade också att de inte skulle bli så konstlade utan mer "naturlika". Luften på dessa höjder ansågs också bättre, samtidigt som de erbjöd vidsträckta utsikter. Ett viktigt inslag i stadsplanen var också de breda trädplanterade esplanaderna som Karlavägen och Narvavägen.
Lindhagenplanen fastställdes slutgiltigt omkring 1880 och strax därefter började de nya parkerna anläggas. Stadens parker sköttes till en början av olika entreprenörer, men i slutet av 1860-talet hade skötseln blivit så omfattande att man 1869 anställde en särskild stadsträdgårdsmästare. Alfred Medin, som var den förste på posten, fick huvudansvaret för parkernas gestaltning fram till 1906. Inom några få år anlades Vitabergsparken och Tantolunden på Södermalm, Vanadislunden, Tegnérlunden och Vasaparken på Norrmalm samt Kronobergsparken på Kungsholmen.
Vid slutet av 1800-talet hade en förändrad natursyn vuxit fram, man ville att parkerna skulle vara så naturlika som möjligt. De planterades därför till övervägande del med inhemska löv- och barrträd samt blommande buskar. Praktfulla blomplanteringar som var så vanliga tidigare under seklet fanns inte i dessa parker. En annan nyhet var att alla ytor fick beträdas, att barnen kunde leka fritt och att man kunde ta med matsäck. Parkerna planerades även för vinteraktiviteter som kälk- och skidåkning.
En revolutionerande tanke vid denna tid var att parker även borde innehålla lekplatser. Den allmänna skolstadgan infördes 1842 och redan på 1850-talet kunde lärarna konstatera att barnen blev överansträngda av att sitta stilla i skolbänkarna. De började därför tillsammans med idrottsorganisationerna att propagera för vikten av lek- och idrottsplatser. Lekplatser anlades i alla nya parker, utom Tegnérlunden. Den mest exceptionella var Vasaparken med den stora gräsplanen för lek och idrott (bild nedan).
Plantskola
Parkförvaltande behöver en plantskola för drivning och odling av annueller, perenner, buskar och träd. Medin lät 1871 uppföra några drivhusbänkar vid sin bostad. 1877 uppfördes ett växthus bredvid ett äldre vid Döbelnsgatan. Odlingarna växte och 1894 fick man flytta till slänten ned mot Hammarby sjö vid Götgatan.
Flygbild över Riddersviks trädskola
Parkförvaltningens trädskola flyttades till Enskede med början 1911.1979 flyttades den till Riddersvik. Verksamheten avvecklades 2009. Kring 1940 flyttades annuell- och perennodlingen från Götgatan till Hagaparken, norr om Koppartälten, där den fanns kvar till 1990.
