Ett helt nytt sätt att se på stadsbyggnad växte fram omkring 1930. Den så kallade Funktionalismen var inledningen på modernismens storslagna stadsbyggnadsepok och folkhemmets samhällsbyggande.
Som kritik mot kvartersstadens mörka osunda gårdsmiljöer och brist på grönska, lanserades en stadstyp med fristående lamellhus i park som gav lägenheter och närmiljö solljus, frisk luft och utsikt mot en sparad och vårdad ”natur”.
I varje stadsdel skulle sörjas för god tillgång på lek- och rekreations- möjligheter, vilket säkrades genom ett sammanhållet parknät av långsträckta parkstråk genom och mellan stadsdelarna.
Bloms förslag om ett parknät
Stockholms stadsträdgårdsmästare 1938–71 Holger Blom redovisade 1941 förslaget om ett parknät för staden, som i sina yttre delar knöt an till de större friluftsområdena utanför stadsbygden. I Bloms klassiska parkprogram från 1946 sammanfattas den funktionalistiska synen på parkens uppgifter i Stockholms stadsbyggande, i hög grad inspirerade av Osvald Almquist, stadsträdgårdsmästare 1936–38.
Dessa principer inarbetades i 1952 års generalplan, och byggdes ut ända till i slutet av 1970-talet. Bloms tid som stadsträdgårdsmästare och park- och stadsbyggnadsideolog kom att bli en storhetstid för Stockholms parker.
Parknätet skulle vara stadsdelens offentliga rum för lek, spel, picknick, evenemang, natur- och kulturupplevelser, och skapa goda förbindelser mellan bostad – skola – centrum. Stadens äldre natur- och kulturminnen bevarades genom att infogas i parkerna.
Kulturupplevelser i parkerna
Offentlig konst placerades i parkstråken.1962 bildades på Bloms initiativ Konstnämnden för utsmyckning av allmänna platser, KNAP.
Parkteatern – den offentliga uteteatern, var en annan mycket populär parkinstitution som tillkom 1942. Till parkteatern tillhörde även ”parkmusiken” som startades redan 1906.
Rum för lek och sport
I de större parkstråken, som planerades i det karaktäristiska sprickdalslandskapets dalstråk, gavs utrymmen för mer ytkrävande lekar, motion och stora idrottsanläggningar.
Parkleken – den bemannade lekplatsen, som startades i Vasaparken 1938, blev ett av parkförvaltningens flaggskepp, en pedagogisk institution för lek och social fostran med lekredskap, barnhage, odlingsland, plaskdamm, skid- och skridskoskola, mulleverksamhet, barnteater, bygglek, djurlek (4H), äventyrslek med mera. Den utformades enligt stadens parklekstandard. Verksamheten växte fram till mitten på 1980-talet då det fanns 150 parklekar och 50 skolgårdslekar sammantaget i inner- och ytterstaden.
Nytt blomsterprogram
Blom skapade också ett nytt blomsterprogram. Parkernas blommor samlades i blomstergårdar i parker och vid torg. Rabatterna utformades enhetligt, med perenner och rosor i samlade färgfält. Urnor med färgstarka annueller sattes ut i enhetliga färggrupper i torg- och gaturum.
Stockholmsstilen
Den parkstil som nu danades med arkitekten Erik Glemme som förgrundsgestalt, den så kallade Stockholmsstilen, integrerade natur- och kulturlandskap och nödvändiga parkfunktioner på ett sätt som gav Stockholms parkförvaltning internationellt erkännande. Ett typexempel är parkstråket Norrmälarstrand-Rålambshovsparken-Fredshällsparken på Kungsholmen.
Liknande stråkparker planerades och formades med hjälp av landskapsvård och parkanläggning i stort sett alla nya stadsdelar mellan 1930–1970, i såväl smalhusstadsdelar som Traneberg, Hammarbyhöjden och Midsommarkransen, och grannskapsstadsdelar som Hökarängen, Blackeberg och Råcksta som i miljonprogramsstadsdelar som Tensta och Rinkeby.
Parknätet har blivit ett av ytterstadens mest karaktäristiska drag. Inne i bebyggelseområdena skapades gångstråk och centrumtorg som möblerades och förskönades med blomsterarrangemang och skulpturer. Här stod Erik Glemme bland annat bakom Blackebergs torg och Vällingby torg.
Blom och Glemme förnyade också flera av innerstadens parker. Vasaparkens terrassträdgård, Kungsklippans och Sankt Göransparkens terrasser, Tegnerlundens lusthus och damm, Karlavägen bersåer och Glasbruksklippan är några typexempel.
Mer parkhistoria