Miljonprogram och storskaligt byggande

Bostadsbristen blev under början av 60-talet allt mer besvärande och inom ett antal år skulle de stora barnkullarna från krigsåren beredas bostäder. Kraven ökade på att bygga högre och tätare.

Det s.k. miljonprogrammet utvecklades. Staden skulle formas funktionellt som i en maskin med ett rationellt industriellt byggande. Byggplatsen ordnades så att ett effektivt monteringsarbete av prefabricerade byggelement blev möjligt.

Detta betydde en total markomvandling för att skapa plats för husgrunder, arbetsmaskiner och kranbanor. 1940- och 1950-talens anpassning av bebyggelsen till landskapet byttes till en anpassning av terrängen till byggplatsen. 1946 års parkprogram användes fortfarande i Stockholm men nu mer som funktionsscheman med standards och normer för arealer och avstånd, och infogades som sådana i Planstandard 65.

De hårt packade sprängstensterrasserna blev dock dålig jordmån för den nyplanterade växtligheten som samtidigt slets ned av lekande barn. Detta gav en torftig närmiljö i miljonprorgamsbebyggelsen. I övrigt satsades resurser på de större parkstråk i tex. Skärholmen och Bredäng, och stora grönområden, som Järvafältets grönområde och Sätraskogen, vilka planlades i anslutning till stadsdelarna.

Dessa utformades med större rekreationsanläggningar för samvaro och evenemang ofta i äldre gårdsbyggnader, koloniområden, lek- och sportfält, motionsspår, idrottsplatser, friluftsbad, ridanläggningar, naturpedagogiska stigar och promenadvägar för naturupplevelser och ro.

De omfattande terrängomvandlingarna gav stora mängder schaktmassor som måste köras på tipp. Byggtipparna utformades till toppar som blev ett slags landskapsskulpturer av kollosalformat, som tex. Vårbergstoppen och Högdalstoppen, den senare med skidlift.

Johannelundstoppen vid Lövstavägen i Hässelby gård är uppbyggd av fyllnadsmassor från rivnings- och byggnadsprojekt