Kung Erik

Vi förflyttar oss 800 år tillbaka i tiden. Året är 1160. Den svenske kungen heter Erik och han har regerat i tio år. Den 18 maj detta år utspelas ett drama som får stor betydelse för framtiden. Vi låter S:t Erikslegenden från 1200-talet berätta vad som händer: Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen.    

Han ska då ha svarat: Låt mig i lugn åhöra denna stora högtids begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.

När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.

Hans maka Kristina och sonen Knut såg det brutala mordet. Knut tog sin faders huvud med krona och allt och flydde till Norge. Senare kom han tillbaka för att överta tronen i Sverige.

Miraklet S:t Eriks källa

Den svenske kungen blev alltså dödad av den danske prinsen Magnus Henriksson och hans soldater. Den döde kungen fördes till Östra Aros (gamla Uppsala) och begravdes i den domkyrka som han själv varit med om att låta bygga. S:t Erikslegenden berättar om miraklet som utspelades vid kungens död och senare vid hans grav. Bland annat sägs att en källa rann upp på den plats där kungen dödades. Det är S:t Eriks källa. Den finns ännu kvar och ligger på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån. Det berättas också om hur människor blev botade från sina sjukdomar. Så nämns t ex hur en blind kvinna återfick sin syn.

I legenden kan vi också läsa om Eriks person. På grund av sitt milda sinne och sin hedrande vandel var han mycket uppskattad av folket. Han byggde kyrkor, förbättrade gudstjänsten och ivrade för att lag och rätt upprätthölls i landet. Tillsammans med biskop Henrik begav han sig också på korståg till Finland för att vinna grannlandets folk för den kristna tron.

Allt detta bidrog till att kung Erik snart kom att helgonförklaras av kyrkan. I Uppsala gjorde man då som sed var på kontinenten. När någon blivit helgonförklarad sökte man efter kvarlevorna och dessa lade man i en hålighet i altaret eller i ett vackert skrin, som ställdes på en väl synlig plats i kyrkan.

Erik var son till stormannen Jedvard. Genom sitt gifte med Kristina, dotter till Inge Stenkil den yngre blev han befryndad med den Stenkilska konungaätten. Kristina lär också ha varit besläktad med den danske vikingakungen Björn Järnsida.

Sonen - Knut Eriksson - var kung mellan 1167 och 1196 och hans son: Erik Knutsson åren 1208-1216 och hans son Erik Eriksson - den läspe och halte mellan åren 1222 och 1229 samt 1234 och 1249 då han dog. Han var dock omyndig och Sverige styrdes av ett råd. Erik den läspe och halte fick inga egna barn.

Skrinet

Den 24 januari 1273 bars S:t Eriks skrin i procession över till den nya domkyrkan, i det nya Uppsala. Kyrkan var långt ifrån färdigbyggd när man på det här sättet markerade att ärkebiskopssätet och den svenska kristenhetens centrum flyttats till en ny plats. Det första skrinet kom att bäras i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan varje år på Eriksdagen den 18 maj. Därigenom fick också S:t Eriks reliker välsigna vårsådden när processionen drog fram över den bördiga Uppsalaslätten.
Det andra skrinet liknade en gotisk kyrka i miniatyr. Det var mycket påkostat med guld, ädla stenar och pärlor.

Gustav Wasas son Johan III lät föra bort skrinet och smälta ned det. Relikerna förvarades tills vidare i ett enkelt träskrin i kyrkan.
Det tredje skrinet som alltjämt står kvar, lät Johan III senare göra. Skrinet formades av 34 kilo silver och blev sedan förgyllt. Kung Johan III lät bära ned detta skrin från Uppsala slott till domkyrkan år 1580. Kanske var det en försoningsgärd för att han själv några år tidigare berövat domkyrkan dess vackraste medeltida klenod.

S:t Eriks skrin innehåller nu stora delar av kungens skelett, med spår av svärdshugg, samt S:t Eriks krona som är Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Den består av förgylld koppar besatt med "halvädla stenar" i rött, grönt och blått.

Nationalhelgonet S:t Erik blev med tiden Stockholms specielle beskyddare och dök upp på Stockholmssigillet första gången 1376.