De lantegendomar som exploateringskontoret förvaltar kom i stadens ägo under tiden från sekelskiftet fram till 1970. Huvuddelen förvärvades under 1960-talet - en tid som karaktäriserades av en mycket stor utvecklingsoptimism. De flesta utvecklingskurvor pekade brant uppåt. Det gällde också befolkningsökningen - inte minst inom storstadsområdena.

Mark för exploatering och friluftsområden

En fysisk riksplanering genomfördes och pekade på ett omfattande byggnadsbehov inom många kommuner (jämför miljonprogrammet). För Storstockholms del förutspåddes ett antal satellitstäder (sovstäder) i grannkommunerna. För detta behövdes mark för exploatering och som kompletterande ströv- och friluftsområden.

På den tiden fanns inget landsting som kunde tillgodose det allmännas intresse vad avser den regionala markförsörjningen. Det blev i stället Stockholm som hade både resurserna och viljan att iklä sig detta ansvar. Även privata intressenter, framför allt i form av byggföretag, passade också på att, vid den här tiden, lägga sig till med markreserver för framtida exploateringsbehov.

De inköpta gårdarna var givetvis av skiftande karaktär och beskaffenhet. Många utgjordes av stora, herrgårdsliknande gårdar men även små gårdar stod på inköpslistan. Staden strävade efter att tillförsäkra sig sammanhängande markinnehav.

Många gårdar med eftersatt underhåll

Fastighetspriserna styrdes mera av exploateringsförväntningar än av gårdarnas standard vad avser byggnadsunderhåll, skogstillstånd och dylikt. Detta i sin tur innebar i många fall att gårdarna såldes tämligen nergångna med eftersatt byggnadsunderhåll och hårt avverkade skogar. I många fall förbehöll sig dessutom säljarna vissa rättigheter såsom, rätt att bo kvar, rätt till jordbruksarrende, rätt till fri jakt, rätt till fri vedbrand mm.

Exploateringen och bebyggelseutvecklingen blev inte så omfattande som prognoserna indikerat. Stadens markinnehav, dess användning och principerna för dess skötsel, har därför varit föremål för ett antal utredningar och beslut.